mindinsin

Jag har varit så duktig på att låta min penna glöda så många ggr under mina år som en person mitt i tillvaron, när nu jag har inspiration lite då och då så passar jag återigen på e klart.
Vet ju inte när den tillfälligt dör igen? Att det kommer bli en bok så småningom är jag inte längre osäker på för självklart ska det bli en bok, en i min smak bra bok där läsaren kan lukta, känna se uppleva allt efter behov av sina egna sinnen på högspänn utifrån upplevelsen av innehållet den reagerar på.
Just nu är jag jobbigt förkyld och är hemma liggandes mest i min soffa med alla mina olika tankar spridda inuti mitt huvud i en blandning av värk, sorg hat och en massa jävlar anamma!!!
Att bara finnas till är det enda just nu jag vill.
Jag behöver bara känna att jag tar en dag i taget och ser vad det blir av den?
Nu ska jag vila huvudet ifrån ansträngningen i att tänka för mycket och nysa lite till och försöka kurera hostattacken med lite varmt te med halstablett i. Suck! Ska bli skönt att slippa vara förkyld sen så jag kan få gå ut och njuta av vintern.

Jag vet inte vad det är för jävla skit i cybervärlden som ödelägger ett 3 timmar arbetat inlägg när jag klickade på att spara som utkast?  Det verkar faan mig livsfarligt att inte publicera skiten direkt! 

Hursomhelst så tänker inte jag kämpa i 3 timmar igen för att riskera att mitt inlägg försvinner spårlöst åter nej tack det blev en stund av ångest i soffan när jag såg till min fasa att allt 'matnyttigt' jag hade skrivit ner bara försvann inför mina ögon!!! 

Som sagt det där behövde jag få ur mig o en jävla massa mer skit för det är ju ca 2 år sen jag hade nån inspiration sist o det var ju även just därför jag blev så ledsen att allt bara försvann för hur ofta kommer denna inspiration egentligen ??? 

För mig har det ju nu gått 2 år sen sist jag glödde så här. Men det har ju också naturligtvis sin naturliga förklaring självklart.   

Min önskan om att få leva med mitt val från år 2009 ändrades under de år jag försökte hantera en ny psykopat som livskamrat. Han sa o lovade o agerade i början som dessa alla typer gör som om jag var det bästa han funnit o jag trodde verkligen på hans ord eftersom jag hade gift mig med honom. Jag var så kär o beredd på att leva enligt vissa regler igen. Hu!!! Nu när jag som åter skild i tillvaron tänker efter så blir jag närmast mörkrädd över vad jag var beredd på att säga nej till!!! Vad jag även var beredd på att säga ja till!!! 

Mer snaskiga detaljer ska jag skriva om snart men nu är kl snart 2 mitt i natten o jag är faktiskt väldigt mör i mitt huvud efter första omgången skrivande o tryckande på tangenterna i tre timmar.  Så nu önskar jag er godnatt o sov så gott alla. 

Fortsättning följer..... 

 

Min historia:

Berättelser ur mitt liv

Det känns starkt för mig detta att blogga, för hur öppen ska jag vara?
Vill jag verkligen att folk ska kunna få lära känna mig utan att vara för sårbar att de kan använda det emot mig?
Är det en risk jag tar? Ja frågorna är många o säkert svaren också?

Jag är ju känd som en glad person som vill väl mot min omgivning men hur mår jag egentligen längst inne?
Vet någon det?  Vill någon veta det? Bryr sig någon om vad jag överhuvudtaget känner?  Är jag obekväm nu?
Klart jag är!

Usch tänker hälften av de som läst mina översta rader, en till destruktiv människa som vältrar sig i sin självömkan.  : (  Men där tänker de helt FEL!  Jag är inte en destruktiv person alls utan jag har bl.a bara haft sån otur i livet då och då och alla vi människor vet att denna värld består av orättvisor eller hur?

Så vad vill jag då komma med ett sådant här uttalande? Jo, att eftersom jag inte är född i ett U-land med misär och dyl så borde ju min barndom ha varit ok på vissa sätt i alla fall?
Det var den ju till viss del.

Jag har många fina minnen ifrån vårt underbara sommarställe t ex där jag växte upp och blev halvvuxen kvinna innan familjen fick flytta därifrån av anledning jag fortfarande inte vet hela sanningen om eftersom det var mina föräldrars beslut enligt dem.

Men under övriga tid på året bodde vi en söt liten stad vid en stor sjö där jag levde mina 12 första år och gick i skolor där innan familjen flyttade för att det blev fler syskon och lägenheten inte räckte till.
(Det kommer mer ingående förklaring av vår flytt längre fram i min bloggtid härinne)

Den sista lösningen innan de 2 vuxna insåg att det var bara tvunget att byta bostad hade de inrett en klädkammare till en av oss 3 tjejer för min bror var då bara 2 år och var mer hos föräldrarna så det var jag och syrran 3 ifrån mig räknat som delade rum med mig då syrran 2 efter mig fick bo i det mysiga inredda "klädkammarprojektet" men hon hade ju en envishet och svada som inte jag ägde och skrek sig ofta hes för att få som hon ville och det gick ofta hennes väg då. Vi har ju olika personligheter som sagt var. Jag protesterade lite lamt men vad hjälpte det? Jag var äldst och skulle också då vara förnuftig nog att inte bråka så jag teg.

Här kommer nu den genomgående personligheten jag dras med. SNÄLL! Fy vad jag hatar det ordet på mig!
Det ger mig krypningar längs ryggraden eftersom min "patetiska snällhet" bara har gett mig mestadels ett helvete under mitt liv med få underbara undantag.  (Går in lite djupare med olika händelseförlopp på det under historiens gång återigen då och då fast ni redan har läst lite om det härinne vet jag)

Men fortfarande eftersom jag är en positiv person i grunden så ser jag trots allt hoppfullt på mitt liv för jag tror på sann kärlek. : )

Fast jag har blivit så oerhört sviken å det grövsta från så många, så har jag ändå en stark vilja att tro på och vilja våga lita på "människan" jag möter.  : ) För jag VILL ju själv VARA en snäll människa, vad ska jag annars vara?


Min mormorsmor med kanelbrunfärgade varma snälla ögon som jag älskade ifrån djupet av mitt hjärta och tillbringade i stort sett mina flesta skollov hos under åren som gick ifrån en liten söt snäll blond tjej med havsgröna ögon som gnistrade av livslust till söt snäll tonåring. : ) Kan vi säga var en form av mentor för mig.

Här är lite grunduppfostran jag fick lära mig:

Hos henne lärde jag mig bl.a att niga, tacka för maten, vara artig och tyst då vuxna pratade tills jag själv blev tilltalad då vi var bland andra. Men när hon och jag var ensamma sen då var vi som kompisar fast hon var så mycket äldre än mig.

Hon lärde mig att bl a laga mat, baka, göra bl a "Ris á la Malta" med sin underbara hemmagjorda körsbärssylt där jag också hade "ett finger med i spelet" då jag rensade bort kärnor och sorterade bort de sämre bären och de finare användes till sylten, de andra gjordes det nåt annat med som fick jäsa  ; )

Sen annat hushållsarbete som att putsa silver och kopparsaker som jag tillsammans med henne satt och putsade skinande blanka med "Häxans Puts" en klassiker från den tiden. Så jag lärde mig tidigt att hjälpa till och att finna glädje i detta.  Delad glädje dubbel glädje!

Jag var även hennes lilla "klätterapa" i de olika bär och fruktträd som fanns i hennes och hennes mans trädgård.
Jag klättrade gärna högt upp och plockade både bigaråer och äpplen och päron och plommon blåröda som gula.
Belöningen var ju att få äta och njuta av det som sen lades in i lådor i deras förråd.
Fick hämta lite då och då tillsammans med han jag skulle kalla "morfar". (Kommer även en förklaring på den historien kring det temat senare)

Ja det finns ju så mycket fina positiva minnen från den tiden hos detta äldre par. Men det man som barn inte ser då man är utanför vuxenvärldens samtal är de negativa saker som döljs under ett leende.   : ( eller ett skratt)

Det jag reagerade starkt på var att min mormorsmor närmast bodde i köket från morgon till kväll och att "morfar" hade en helt annan fritid.  Visst han grejade han med i trädgården osv men hon var både där ute de ggr hon lämnade köket och fixade därute i grönsakslandet där hon hade det mesta nyttigt och gott och där var även jag behjälplig i rens och plock.

Men för att ge en bild av hur det var en helt vanlig dag hos dem så ska jag säga som så här:
Jag väcktes kl 8 av att hon ropade nerifrån köket att frukosten var klar.  Jag sov i ett av deras gästrum som var närmast trappan ner till undervåningen så därför behövde inte hon gå upp för att väcka mig utan jag hörde henne.
Jag var ofta vaken själv vid den tiden även om jag fortfarande låg kvar i sängen där. Det var ju mina rutiner för skolgång att vara uppe då.

Som sagt: Då jag kom ner i pyjamasen för det sov jag i mycket som barn, så satt redan "han" redo vid bordet och åt sin frukost färdigklädd i sina bruna gabardinbyxor och vita skjorta och passande slips till det och en stickad väst i något brokigt mönster och sen sin brungrå kavaj i ylle och sina mörkbruna herrskor inomhus med varma strumpor pådragna kunde jag se instoppat innanför skorna i en dyster färg. Han kunde ha strumporna instoppade i tofflor ibland men oftast var det skor.

Jag reagerade alltid på att han hade så mycket kläder på sig inomhus men i och för sig så var det ju inte direkt varmt där i det huset de bodde i. "Hon" var även hon rejält påklädd för att vara inomhus med lång kjol och  långärmad skjorta och lång väst i stickat garn eller tjock tygväst nylonstrumpor och några strumpor över detta i sina tofflor. Allt var i en färgad mix med blandat mönster för den som gillade den kombinationen. Jag hade tofflor på mig som hon lånade ut och någon hemstickad längre väst över min pyjamas för att inte heller jag skulle frysa.
Orsaken fick jag reda på senare som vuxen, det var därför "han" var så snål att det var tvunget att vara så påklädd inomhus sommar som vinter. Han ville spara in på elen.
<nu var ju inte dem direkt fattiga utan hade tvärtom "väldigt" gott om pengar men sån var han i alla fall och vi andra fick stå ut med detta. att kritisera honom var inte det smartaste det visste "mormorsmor"
Som sagt morgontidens matrutiner i detta hem:

I denna mundering intog jag min frukost som bestod av råggröt, sirap och fil eller mjölk till den som ville ha. Sen var det flera sorters bröd grövre och finare och olika goda pålägg utöver smör/messmör som ost, marmelad, skinka, sylta och pastej och saltgurka och rödbetor till det. Jag fick te om jag ville, de andra 2 tog oftast kaffe.

Sen när han hade ätit klart tände han alltid sin cigarr och eftersom han satt mitt emot mig vid fönsterplats så fick jag all cigarrök rakt i ansiktet då han hänsynslöst blåste rakt i ansiktet på mig. Inte ett ord om ursäkt, han bara blossade på rakt in i mitt ansikte och vad gjorde jag? Teg och led och hostade lite med kvävd känsla för att inte störa. "Hon" sa inget heller utan bara började prata om något vad som helst mitt i allt. Där har vi ett bevis på förtryck från en hemsk översittare.

När han rökt klart lämnade han bordet och gick in i TV-rummet och satte sig med en tidning i en av sina favoritfåtöljer och petade som vanligt i sin näsa med en tändsticka så att han nös ett flertal gånger efter varandra, jag har aldrig förstått den idén? Gör ni? (tvångstankar möjligt hos denna besynnerlige människa)

Jag och mormorsmor började duka av och när det var klart så sa hon att jag skulle gå och göra mig i ordning för dagen, tvätta mig osv. Så jag gick upp på övervåningen in på toan där och på det höga toalettbordet därinne stod det färdigt tvålkopp 2 tvättlappar i tyg och lite talk i god doft.

Sen hade jag en egen fin mugg med min tandborste i och allt därinne luktade en blandning av Dialon barnpuder, Barnängens tvål, Parfymen 4711 (mera känd under benämningen "vatten från Köln" som jag älskade eftersom den doften fanns på min mormorsmors hals och öron) Jag minns detta så kallade badrum så väl med denna söta inredning och den lilla porslins pottan : ) Efter jag var klar och färdigklädd skulle hon och jag gå och handla i den lilla byaffären där det nödvändigaste fanns för byborna.


Vi hann inte mer än gå ut och nedför grusgången så mötte vi någon kär bekant till henne och jag neg fint och hälsade och stod tyst och väntade tills jag blev tillfrågad, ibland blev jag ibland inte.  När vi hälsat på ett par stycken så var vi framme vid affären och där var det samma procedur om igen. När vi handlat klart gick vi hemåt.

Det jag gillade med henne  var bl.a att hon inte var som de andra tanterna som hade kjol eller klänning jämt utan hon hade långbyxor också ofta och var rask i benen  : )

Då vi kom hem igen var det dags för lunchens förberedande. Då ville hon att jag skulle göra något kul för mig själv medan hon fixade med det så hon tog fram kritor och block och även lite olika pennor och så ville hon att jag skulle rita nåt fint i mitt block jag kunde visa "morfar" sen som just då var ute med bilen på ett ärende till en lite större by ett par mil därifrån.

Jag liten lydig och snäll satte mig och ritade i mitt block en liten teckning i ett angränsande rum med fönster i burspråk och massor med blommor där och ett möblemang i rokoko eller barock, vet ej riktigt men fint var det med den jättestora guldpläterade spegeln i samma rum där även det stora svarta ebenholtspianot stod med namnet Steinway (som min mamma brukade spela på då vi som hela familjen besökte dem där och vi barn sjöng och gladde de som lyssnade).

Där satte jag mig alltså efter min teckning var klar medan hon fortsatt ordnade med maten. Jag försökte allt klinka lite på pianot jag med och med hjälp av mitt gehör tog jag ut lite olika kända visor genom att spela med mina pekfingrar. Jag satte mig på pianostolen och låtsades vara en fantastisk pianist och lät mina fingrar "springa" över både de svarta och de vita tangenterna och hjälp vad det lät : ( 

Jag var ju annars så fascinerad av hur vackert det lät då de som verkligen "kunde" spela underhöll och jag tyckte deras fingrar sprang precis lika mycket på tangenterna som mina  : ) Jag fattade inte vad det var för fel jag gjorde, jag var för liten för att ha fått den informationen hur man lärde sig att spela. Ingen tog på allvar att jag ville lära mig eftersom jag kunde sjunga så räckte det så sa många. Så jag slutade även att fråga om det och fann mig i att ingen ville hjälpa mig vidare, de hade ju sina egna liv och göranden.

(En liten parantes om det.)

Efter vi ätit då han/morfar kommit tillbaka hade han köpt överraskning till kaffet i ”storbyn”, bakelser med bl a rödrosa gelè på.   (Napoleonbakelse för den som undrar  ; )

Så han visste ju hur han skulle göra sig populär hos sina "barnbarn", vi satt och åt och jag fick lydigt hämta mitt block med min teckning i och visa vad jag ritat. Då fick jag beröm och höra att jag hade talang som så liten.
Så jag visste jag kunde sjunga vackert och rita likaså och att jag var artig och fin flicka.

Så efter fikat var kl 5 och då var det några timmar tills kvällsmaten och då ville mormorsmor att vi skulle umgås lite hon och jag och jag älskade ju henne så det ville ju jag såklart  : ) Hon föreslog att gå en långpromenad i den lilla byn och få lite frisk luft och jag var glad att slippa "morfars" cigarrök i ansiktet.

Så vi gick ut och promenerade i rask takt uppåt mot berget där det bl a även fanns olika villor längs bergväggen där järnvägen till bl a Norge gick förbi. Rätt var det var, var vi framme vid en liten affär som kallades "Auktionsverket" där det jobbade en finska som bröt på finlandssvenska så vi förstod ju vad hon sade fast hon enligt mig som ett barn kunde tycka hon pratade konstigt. Hon svängde så på bokstäverna uppfattade jag det som.
Allt var så rörigt därinne men trots det hade den kvinnan ändå en viss ordning i sitt söta lilla kaos och dessutom var allt så otroligt billigt.

Jag fick en tjuga av min mormorsmor och på den tiden var det ju mycket pengar som räckte till en hel del. Jag vet att jag köpte en ljusblå catalinajacka med muddar i randig resår vitt och ljusblått.

Jag frågade kvinnan: Hur mycket kostar den fina blå jackan?
- Den kåstar bara sugo kronorr svarade hon vänligt.
Jag sken upp som en sol, tittade på min mormorsmor som nickade och sen sa högt: Det har du råd med lilla vän.
Jaaaaaa!!!! Ropade jag halvhögt till! Då köper jag den sa jag bestämt. ”Varrsågood” lilla söta flickan sa hon glatt då jag gav henne min "stora" peng.


Sen köpte mormorsmor lite olika söta saker som fina näsdukar, handdukar, trosor, sockar, och suddgummin som såg ut som mörka chokladbitar och dessutom luktade lika gott, så det var svårt att inte vilja bita i dem. : )
Den ska du ha till skolan tyckte hon/mormorsmor. Efter vi tackat för oss och jag hade nigit fint för "affärsinnehavaren" så gick vi hemåt.

Då vi kom hem var vi lite trötta och satte oss i varsin skön stol och jag fick de övriga presenterna : ) Det var inte jag beredd på alls.
Tackade och kramade min älskade mormorsmor och så satte hon sig med sin stickning och jag tittade storögt på.
Hon hjälpte mig att själv påbörja en stickning i fint garn.

När klockan började närma sig 19.30 avslutade hon sin stickning och gick ut i köket och började förbereda för kvällsmålet. Det var ungefär samma mat som på frukost om man bortser från gröten.
Då klockan var strax efter 20.00 och vi hade ätit klart då satte morfar på TV-n.

Hon och jag vi gick upp på övervåningen och satte oss vid ett pussel hon hade med 2 giraffer i Afrika vid ett träd som äter. Det pusslade vi om och om igen. Eller så spelade vi Fia med knuff eller Kinaschack eller Yatzy eller (vanliga kort) för de "spelen" hade hon. Vår favorit var 500, de gillade vi båda  : )

När klockan var vid 21 snåret då fick jag order om att gå och förbereda mitt sänggående. Samma procedur som på morgonen och sen på med pyjamasen. Lade mig i sängen med min älskade Nalle som hette just så. En vit liten söt lurvig kramgo med safirblå ögon som tittade på mig.

Han var min trygghet i sängen då jag nedstoppad i denna stora säng med kall kudde och övrig kall sängklädsel skulle ligga och lyssna på då min kära mormorsmor läste (Emil i lönneberga för mig som liten sen blev det Kulla Gulla och sen började jag läsa själv före sovdags) innan jag skulle sova gott tills nästa dag då allt började om från början med lika procedurer men även vissa oförutsedda händelser.

Ja, ni som vill lära känna mig lite mer vad som format mig till den jag är har nu fått en grundlig inblick på en stark detalj av den varan i mitt liv.

Tack för att ni vill läsa mina rader.

Detta är en liten bit av min söta del av min barndom, nästa gång kommer fakta om den andra delen den mer mörka sidan om jag ska kalla det så.

Tack för mig så länge.  : )


Mvh: Mindinsin


Den "mörka" sidan....
Hej igen på er som läser mina ord!  : )
Då fortsätter vi då......

Starka minnen av vare sig positiva eller negativa upplevelser etsar sig envist fast i våra tankar och dyker upp när man minst anar dem. Det kan vara en doft en bild eller nåt annat påtagligt som slänger oss handlöst in i de minnen vi förgäves försökt förtränga. Helt plötsligt är vi den lilla flickan igen i mitt fall nu (eftersom jag är en kvinna), som återupplever en händelse som antingen har skakat om eller fått våra känslor i gungning. //

Vad har då hänt mig genom livet undrar ni kanske? Mycket har hänt, det är väl därför jag har behov av att skriva av mig på detta sätt som jag nu försöker göra på mitt egna "lilla" vis att genom mina ord få fram en verklighet som varit och är för mig så att ni som läser kan få en bild av hur jag färgats av det jag upplevt.//



När vi alla föds är vi ju oskrivna blad som ska berätta sin egna historia efter hand det blir dokumenterat i den egna livsbok med erfarenheterna och de upplevelser vi får ta del av. Så alla vi människor är verkligen intressanta för någon eller några är min erfarenhet och det känns tryggt för oss var och en att veta : )

Men nu handlar det ju inte om att bara vara intressant/inresserad utan vem som verkligen VILL lära känna en annan människa för att sen i empati och omtanke dela dessa starka känslor som glädje och sorg vilket innebär att tillsammans verkligen förstå varandra.

Människor som levt tillsammans i 30-40 år t ex känner de varandra utan och innan? Troligtvis inte, eftersom det finns personer i relationer som lever dubbelliv i åratal utan att någon vet nåt, kusligt men så sant så.
För min mormorsmor var det så, hennes man var notoriskt otrogen och hade henne som trygghet o markservicepersonal.

Hon gjorde allt för den mannen och han symboliskt "spottade" på marken hon gick på då han bedrog henne så.
Hur avslöjades denna otroligt själviska livs kurs då kan vi undra? Jo, av en tillfällighet faktiskt. Jag har fått detta berättat för mig av en annan släkting: Min mormorsmor skulle till juveleraren för att uträtta ett ärende vad det var exakt hon skulle göra minns jag inte men hon skulle dit i alla fall.

Mannen i butiken hälsade artigt på henne och var så positiv till hennes romantiske make som så många gånger köpt så dyrbara presenter till sin maka.  Så han frågade rakt ut efter artighetsfraserna: Passade smyckena er man så nogsamt hade mätt ut till er även denna gång? Mormorsmor blev alldeles stel och kall och illamående och svarade artigt på frågan: Va, nej! Jag har inga smycken fått?

En extremt pinsam tystnad följde förstås, expediten förstod med en gång det penibla i situationen och insåg hur det stod till. Det visade sig ju vara så att "morfar" hade älskarinnor som han överöste med dyrbara gåvor, medan mormorsmor fick agera hemsamarit i ovetskap.

Vi vet ju att på den tiden så skilde sig inte folk lika lätt som idag.  När vi ser på skilsmässostatistiken så är det ju överdrivet åt andra hållet idag. Folk går ju isär för minsta skitsak tyvärr, visst finns orsaker till att folk inte kommer överens osv men många gånger handlar det om ovilja att lära känna den andra i osjälviskhet.

Varför folk går isär får var och ta sitt ansvar för, det är ju upp till var och en att avgöra orsakerna till ett sådant uppbrott. Men i detta fall jag berättade ingående om så handlade det ju om anseendet, ställningen i samhället, kännedomarna om deras klasstillhörighet.

Så min mormorsmor visste att det skulle bli stor skandal om det kom fram att nu visste "patron" hustrun om sin mans eskapader och därigenom sökte skilsmässa. Nej!...Det fick inte ske tyckte hon, alla deras affärsbekanta och dem i deras umgänge skulle ju troligtvis rata patron och hans familj. Hur skulle det gå med bl.a stuteriet och alla andra affärer? Så hon teg och led och fortsatte att förnedra sig själsligt för anseendets skull och för att inte hon skulle vara orsak till att någon skugga föll på hennes man.

Så under åren har jag som barnbarn fått reda på så mycket som doldes i det rika hem min mamma växte upp i och blir så beklämd över hur sjukt det är att bl.a låta pengar styra när det gäller hur man mår som människa i det fall som gällde min mormorsmor nu då t ex. Hon var ju naturligtvis inte lycklig med en sådan man som behandlade henne på det sättet men för henne var det det livet hon valt kände hon.

De hade många barn och stora ägor och det stod så mycket på spel. Så hon offrade sig för "sakens" skull och fortsatte vara lojal fru och kärleksfull mamma och medlaren i familjen för att hålla frid. Så gick åren i denna patetiska livslögn.

När sen"morfar" i början av 80-talet fick blodpropp och blev så dålig så att han dog så var hon inte alltför ledsen, utan det var mer som en befrielse fast en saknad av nåt hon vant sig vid genom åren. Jag vet detta eftersom jag var hos henne precis då hon blivit änka.  Jag ville åka till henne och trösta henne för jag trodde ju då att de varit glada i varandra i innerlig kärlek.




Jag var inställd på att möta en gråtande förtvivlad släkting och istället möter jag en glad kvinna som ler med hela ansiktet på ett sätt jag aldrig sett henne le förr. Hon tog mig i famnen och sa: Älskade barn vad härligt att du är hos mig nu, vi ska verkligen rå om varandra du och jag.

Det blev positiva förändringar: Vi var uppe senare på kvällarna än förut, gick upp lite senare än vi tidigare gjort på morgonen. Inga exakta klockslag för våra måltider. Lite marginal här och var ; ) En mer avslappnad atmosfär om vi säger så.
Hon köpte andra saker i matväg än tidigare varierade sig mer och vi var ute då och då och fikade i den stan hon bodde i... Hon var även i "vanliga affärer" och shoppade kläder!!!???

Jag hade aldrig tidigare varit med henne någon annanstans och köpt kläder och småsaker än på affären jag beskrev tidigare med namnet: "Aktionsverket"  Så detta att vara ute på stan dit de hade flyttat (efter de sålt huset och skaffat sig en liten lägenhet i marknivå i ett radhusområde) och få gå i riktiga klädaffärer med min mormorsmor var ju en helt ny upplevelse för mig som hennes barnbarn. Det var underbart att få se henne bli expederad av en trevlig person i nån av de klädbutiker vi besökte.

Vi hade så mysigt hon och jag så "morfar" blev ett minne blott av någon som funnits där men som jag aldrig lärde känna alls. Självklart att mormorsmor inte berättade alla detaljer om sitt liv för någon då, men tillräckligt i de dagböcker hon förde som släkten efter hennes död läste för att verkligen försöka lära känna henne som den kvinnan hon var på gott och ont som gör att jag nu kan återberätta lite för er i min blogg. (jag tyckte detta var värt att ta upp eftersom det säkert är många med patetiska livslögner på sin agenda som lever bakom fasaderna i total ångest och stress för att hålla skenet uppe för att inte vara till besvär)  Suck!!!

Detta var en liten berättelse om hur min mormorsmor hade det när det gällde den känslomässiga biten mellan henne och han jag ska kalla "morfar".

Jag fortsätter blogga min historia efterhand här nu....håll till godo kära läsare.

Mvh: Mindinsin

Min skoltid/lite utdrag ur tonåren fram till vuxen kvinna
Detta blir verkligen starkt känslomässigt att skriva om. Jag vet att alla vi människor har rättigheter och skyldigheter mot vår omgivning och har genomgående i mitt liv varit en person som respekterat andra och visat detta i mitt bemötande i tillvaron. Som vi alla vet så är livet på gott och ont och ibland drabbas oskyldiga av saker som enligt många inte hade kunnat förutspås. Men med utstuderad ondska är det något helt annat.

Det var just detta som jag fick utstå bl a som ett litet barn tyvärr som naturligtvis stukade min livsföring på många sätt tragiskt nog. Mina föräldrar var djupt religiösa som jag tidigare berättat om samtidigt som de inte var lyckliga tillsammans och dessutom "toppstyrdes" från de s k "ledarna" i den "tro" de trodde var sann och fortfarande lever i. Just på grund av detta blev ju mobbningen dödligt hotfull vilket innebar att jag med fara för mitt liv tvingades gå till skolan.

Det lilla mina föräldrar gjorde i sina försök att hjälpa mig mot detta ledde inte någon vart eftersom båda 2 hela tiden hade fullt upp med att hantera varandra i sitt olyckliga äktenskap och vara "ledarna" till lags. Så jag kände mig bara som ett mycket stort problem för dem och gick in i mig själv i min egna så kallade "trygga värld" där jag tog någon form av sjuk kontroll på mig själv genom att stå ut och försöka överleva dag för dag psykiskt.

Min lilla tillflykt efter skoltid var hos mina som jag fått höra ska vara mina "farföräldrar" (som bodde i samma lilla stad som vi gjorde då) som verkade vara väldigt glada för mig och uppskattade att jag kom och hälsade på och jag var med farmor i köket och grejande och lärde mig lite om mat o bak bl a hennes ljuvliga sockerkaka  ; ) och där även utvecklade min konstnärliga ådra mera genom att rita teckningar och skrev vackra egna dikter till dem "farfar" var bl a duktig på att rita och handsnida saker och "farmor" var bl a duktig på att skriva dikter och att sjunga och sen var jag även med dem och handlade i affären som låg ett par hundra meter ifrån deras hem.  Jag trivdes hos dem eftersom de båda var kära och goda mot varandra i sina attityder.

De var inte speciellt religiösa i något aktivt deltagande någonstans men de var med i IOGT-NTO vilket är en nykterhetsorganisation för er som inte känner till namnet. Dessutom var min "farfar" en stark bestämd man ur arbetarklassen och var därför en medlem i socialdemokraterna och pratade ofta om detta med "farmor" då jag var där och även då familjerna/släkten träffades med bl a min "fasters" man som jag inte har en aning om vad han röstade på?

Som sagt mitt liv var ganska "avstängt" för övrigt det kändes egentligen skönt så med tanke på det kaos jag ständigt hade runt mig och även av all den informationen jag dagligen matades med om den "tron" och livsåskådning som jag växte upp i gjorde att jag inte skulle bry mig direkt om politik eftersom det var en "styggelse" enligt "ledarna" . Så detta gjorde ju tyvärr att livet gick mig förbi ganska rejält i hur samhället fungerade i dagspressen.
Det är en förlust som jag naturligtvis förstått fick mig att många gånger framstå som en blond bimbo genom åren.
Men sanningen är den att det var mitt sätt att överleva för att inte få ett nervsammanbrott av all djävulskap jag upplevde omkring mig.

Så en snäll "robot" var det jag blev och gjorde som jag blev tillsagd i det mesta och lärde mig att hantera min omgivning genom att inte protestera om det inte var totalkris som då de gånger jag blev utsatt för sexuella trakasserier bl a. Men då jag inte fick stöd hemifrån så blev det till att stänga av och försöka hantera även dessa beteenden mot mig.

Detta skapade en person jag var utåt och en jag var inom mig som INGEN kom åt vilket ledde till att jag bara existerade och var glad de få gånger det var någon som visade mig respekt och var gullig.

När jag började komma upp i tonåren och min kropp började förändras så blev jag rädd för vad jag skulle bli utsatt för mer så jag började svälta mig för att på något sätt ta kontrollen att inte råka ut för mer trakasserier. Jag höll min kropp i schack och varje gång mina föräldrar sa att jag måste äta så kändes det som en härlig kamp mot deras uppfostran att inte behöva lyda dem eftersom de inte kunde tvångsmata mig.

Jag gick långa promenader och njöt av friheten att kunna styra något i mitt kaotiska liv, men människan är inte gjord för att svälta vet vi ju så en kväll då jag hade vägt mig och vågen stod på 32 kg till min längd på ca 158 fick jag en enormt kraftig näsblödning som visade på att detta inte var bra den kurs jag slagit in på. Om jag inte slutade svälta mig skulle jag dö!

Jag hatade mitt liv men inte tillräckligt för att jag ville dö, för som sagt jag levde på de fina sekunder minuter timmar som fanns då och då och dessa var verkligen så värdefulla för mig så jag började äta lite i taget efter detta som var en varning för min livsföring.

Min kropp började förändras till en kvinnas och jag valde att LEVA och stå ut. Det blev fler sexuella trakasserier genom åren och även övergrepp från oväntade håll men som sagt jag hade bestämt mig för att LEVA och därigenom fortsatte min "robottillvaro"

Killar som inte fick mig dit de ville i sina försök till att förföra eller smickra, visade sitt nederlag i att sprida falska rykten om mig som är så typiskt för killar med låg självkänsla som inte accepterar att bli nobbade. Tyvärr trodde min mamma särskilt på dessa rykten och började behandla mig än mer föraktfullt i sitt sätt som förälder.

Det spelade ingen roll vad jag än sade så trodde hon mer på rykten än på mig så jag blev enligt henne familjens "svarta får" "som man inte skulle ta på allvar direkt".

Jag och hon hamnade i konflikter om just detta för någonstans hade jag ändå en vilja att försöka få igenom att jag hade en heder jag värnade om. Men den gången jag tog ton och sa mitt så fick jag en liten plåtburk kastad i huvudet som skapade ett hål så att jag började blöda där jag chockad satt på golvet efter att hon avreagerat sig på mig och rusat nedför trappan i vårt hus till nedervåningen där jag inte har en aning om vad hon gjorde sen?

Minns att jag hade så ont och jacket över pannan i huvudet finns kvar som ett bittert minne och burken som användes var min "årstidsburk" med vackra bilder på som jag verkligen tyckte om som jag hade små söta "minibilder" i man fick från vissa glasspinnar man köpte som hade samlarbilder då. Minns att burken öppnades av smällen och att alla bilderna ramlade ut och att jag gråtande plockade i dem i burken igen och ställde upp den efter att jag tvättat bort blodet från den och från vissa av mini bilderna.

Eftersom jag tänkte som så att om jag städade upp och gjorde det fint igen så var det som om det aldrig hade hänt och då var det lättare att gå vidare i livet efter varje ny hemsk upplevelse vilket blev ett "mönster" i mitt liv för att hitta sätt att förtränga och existera vidare, för jag VILLE leva trots allt.

Var som sagt mobbad under hela min skoltid och kallades HORA av min mamma då jag hade lite kul med bl a några killkompisar efter skoltid i mitt bostadsområde då vi spelade fotboll på vår och sommaren i härligt väder då vi stortrivdes flera stycken för det var några andra ungdomar som inte gick i min klass som trivdes i mitt sällskap utan att jag behövde vara kvinna med dem jag var en kompis vilket gladde mig naturligtvis.


Men men, jag stängde av min mammas elaka förtal och trivdes på fotbollsplanen som målvakt oftast i vårvädret eller sommarvärmen och det kom även några andra tjejer ibland och var med och vi blev ett glatt gäng som hade kul ihop, vilket jag verkligen var svältfödd på och njöt av att "bara vara". Men fick ta "skiten" då jag kom hem med fördomar och en hysterisk olycklig mamma, jag tycker faktiskt synd om henne som har "missat" mig som sin dotter genom att aldrig "sett" den jag är genom att öppna sitt hjärta för mig och därigenom även stängt dörren för mig att verkligen lära känna henne.

Att vara en medlare emellan mina föräldrar var ju inte heller något kul eftersom jag då hamnade i lojalitetskonflikt och det skapade en stor press inom mig som redan hade det andra runt mig att hantera. Jag vet att jag just på grund av att jag har varit en snäll person även har hamnat oerhört snett i vissa situationer i livet och därigenom gjort fel val och fått ta konsekvenser av detta som lett till mycket fysisk och psykisk smärta.

Min skoltid med mobbing och inget starkt stöd hemifrån på grund av mina föräldrars egna kamp dem emellan har gett mig en dålig möjlighet att verkligen fått satsa på det jag har gåva och talang för. Så det har blivit en överlevnadstillvaro endast i ett samhälle där friheten annars existerar att kunna bli det man brinner för oftast vilket är ett hån mot min person eftersom jag är allt utom lat eller mesig egentligen.

Jag ser verkligen nu när jag själv är tonårsmamma vad viktigt det är med en förälders stöd i ett barns liv då särskilt när det står på tröskeln till vuxenlivet. Jag stöttar min dotter i hennes passioner och drömmar och önskar att ge henne allt det i självkänsla och självförtroende och egenvärde som jag aldrig fick uppleva själv. Jag bryter det negativa mönstret och visar med min respekt för min dotter som ännu bor hemma att jag vill vara hennes vän i livet och stöd i tillvaron.

Hon har sin pojkvän och sina övriga kompisar som mår bra med henne och det gläder mig så mycket för även hon har haft det tufft under sina småbarnsår för att jag var gift med fel person som behandlade sin familj som skit mestadels och försökte fortsätta förtrycket mot min person som han lovat ta bort ur min tillvaro då vi träffades.

Men då jag blev fri från han gjorde jag mig även fri från min mamma och övrig släkt då de totalt ratade mig eftersom jag valde en väg bort ifrån min ”barndomstro” som jag helst vill glömma.

Så livet har verkligen sina egna stunder....

Tillbaka lite i tid igen....

Jag hade ju även oturen att lida av reumatoid arthrit som barn o även njurproblem så jag kände mig verkligen som ett "stort" problem fast det inte var mitt fel alls. Jag var känd för att vara en snäll tacksam patient under de tider jag låg inlagd för utredning och behandling för mina sjukdomar där personalen var mycket gullig och omtänksam. Mina föräldrar och övrig släkt kom på besök och gav mig presenter och uppmuntran under de år detta försiggick från 6 åring till 12 åring då jag dagligen i alla år åt medicin för tillfrisknande. Så kanske min mamma hade tröttnat på mig som människa på grund av all tid hon fick lägga ner på mig som liten tjej?

Sen det sociala umgänget vår familj mestadels hade var inte positivt alls, min pappa t ex hade en kompis som fullständigt förtryckte sin familj bl a sonen fick ofta stryk inför oss och det skulle vi bara acceptera. Jag glömmer aldrig hur den pappan berusad på vin och annat alkoholskit drog sin son i sina öron och var så grym och då frun lamt försökte lägga sig i fick hon hat blickar från sin man. Fattar fortfarande inte varför vi aldrig anmälde den onde pappan då vi med egna ögon såg hur det var ställt i den familjen?

Att jag som barn var maktlös är ju givet men mina föräldrar? Vad tänkte de egentligen? Men vi lärde oss i den tron jag växte upp med att inte lägga oss i och att stå ut så det var kanske därför?

Detta genomsyrade hela min uppväxt på ett oerhört negativt sätt och att dessutom se mina föräldrar bråka gjorde ju inte saken bättre. Jag tänkte som så att om jag "bara var snäll så kanske dessa 2 vuxna får ro att hitta sätt att söka frid med varandra. Så jag stod ut och försökte därigenom göra min del genom att vara en god dotter i att lyda dessa båda olyckliga som var mina föräldrar.

Det finns många tragiska hemska detaljer från privatlivet som jag som barn fick uppleva då jag levde under mina föräldrars tillsyn och även efter under mina första år som vuxen dotter i min önskan att bli respekterad som den personen jag är. Att se mina föräldrar vara så elaka mot varandra gjorde mig så ont och förvirrad blev jag att mitt enda "vapen" för att skydda mig själv blev som sagt var att "stänga av" och bara existera och stå ut.

De gånger det var trevligt eller rent ut sagt gulligt dem emellan var stor lycka för mig för jag ville tro att äkta kärlek finns mellan 2 som delar ett liv i nöd och lust. Jag vet inte om jag någonsin fått ro i mitt hjärta att verkligen veta om jag älskar mina föräldrar eller inte eftersom jag aldrig har lärt känna dem. Vet faktiskt egentligen inte vem dessa 2 är som satt mig till världen?
Tror inte jag älskar dem faktiskt  : (
Så tragiskt verkligen.

Sen gick åren och syskon efter syskon kom och samma med dem, vet inte vem de är egentligen eftersom det aldrig har varit tillräckligt harmoniskt i tillvaron att lära känna dem.

Vet såpass att barn 2 har både svada och mer skinn på näsan än jag men har även fått respekt för detta för sin person.

Barn 3 hade det daltats med alldeles otroligt och de har skapat en "diva" av henne tyvärr som många gånger skriker sig till sin vilja.

Barn 4 räckte för honom att vara kille han fick respekt genom detta.

Barn 5 är min minsta lillsyrra som kom då jag var 15 år och inte var planerad så hon blev gullungen till hela familjen och fick en bra uppväxt eftersom mina föräldrar vid detta laget hade blivit äldre och accepterat sitt liv ihop. Henne minns jag mest eftersom jag gärna tog hand om henne som om hon varit mitt egna barn så henne var jag verkligen glad för och hon är även den som varit mest respektfull mot sin storasyster alltså mig.

Men alla lever sina egna liv idag med sina familjer och partners där jag inte är medräknad alls eftersom jag har valt att leva ett annat liv än dem. Det är inte mycket att göra åt men så är det. Jag är totalratad av dem, men eftersom jag aldrig känt mig som en av dem någonsin är det inte så stor skillnad ändå.
Vilket kan vara en tröst i allt för mig.

Som sagt min blogg är sann men samtidigt vill jag inte vara elak att lämna ut vissa personer för mycket eftersom det inte är min stil att vara sån.



Mvh: Mindinsin



Lite dystra minnesanteckningar för min terapi :

Hej igen ni som följer min blogg/ historia.

Som ni har förstått så är det en hel del jag har i min minnesbank som jag känner är bra att få ut för att visa att trots dåliga odds i livet i omgångar finns det oftast en ljusning om vi vågar ta steg mot förändringar.

Jag menar det finns ju så många värre historier än min, det är inte det som det handlar om att det är så synd om mig som ger mig luft till att skriva för att få sympatier i mängder. Nej så tänker inte jag utan att det helt enkelt ÄR MIN historia mitt liv mina erfarenheter på denna jord på gott och ont och jag lever fortfarande är livsglad och har humor och delar med mig av mitt.
Men självklart är det jag upplevt inget jag önskar att något annat barn eller tonåring eller någon fullvuxen individ ska uppleva inte ens mina förövare faktiskt det vore bra om alla fick uppleva kärlek och sen få bevisa vad de gör med den, men det är ju just nu en utopi men tanken är god i alla fall.

Som sagt så föddes jag i en familj där de 2 vuxna som skulle ta hand om mig inte hade ro i sina själar pga att deras olika personligheter och ursprung gjorde deras vardag till en ständig maktkamp i oro och rädslor för att tilliten saknades för varann. Min pappa var från arbetarklassen och min mamma rikemansdotter som en herrgårdsfröken där hennes "morfar/fosterfar" var patron med stort stuteri bl a. Mammas biologiska mamma ville inte ha min mamma så min mamma växte upp hos sina "morföräldrar" som deras "dotter" och blev alltså herrgårdsfröken som fick en hund som sällskap eftersom de andra barnen hennes moster och morbröder var äldre med egna liv redan då.


Än idag vet inte min mamma vem hennes biologiska far är vilket är så tragiskt. Eftersom jag vet att det är en stor sorg i henne så har jag på senare tid försökt att hjälpa henne finna svaren hon sökt efter då hon sa till mig att hon så gärna ville veta men var för rädd att våga fråga och börja rota i sin historia.
Men en väninna till henne tyckte absolut att hon skulle fortsätta sitt sökande och jag hjälpte min mamma att ringa och fråga och undersöka "eventuella kandidater" som hennes mamma min biologiska mormor sagt kunde vara min biologiska morfar. Vi kom så nära att vi fick träffa en gammal käresta till min mormor innan han dog som de som jobbade på ålderdomshemmet han var på reagerade över då vi besökte dem att han var lik mig eller att jag var lik honom i ansiktsdragen med mina höga kindben bl a. Men det krävdes blodprov och han var inte villig till detta så där slutade letandet tillfälligt. Min mamma var just då väldigt tacksam för mitt engagemang eftersom inga av de andra syskonen hade visat nåt intresse att hjälpa henne. Så hon har en god snäll dotter i mig om hon bara ville SE.

Min pappa växte upp i en trång liten lägenhet i stan med 3 syskon och med överlevnadsstandard så han hade byggt upp sitt liv med kompisar i skolan bl a och sporten i hans liv tog stor plats och var därför duktig på både fotboll och bandy och jobbade sen som vuxen på fabrik och försörjde sin familj på det sättet. Sporten kom tyvärr i skymundan när han först av mina föräldrar började intressera sig för den religionen* som sen genomgående ödelade deras liv eftersom "ledarna" uppmuntrade dem som gick med i den*  till att inte tro de kunde bli "nåt" i denna värld för det var förkastligt men att istället "klättra på karriärstegen därinne" var alltid nåt att trakta efter. Så min pappa lade därför ner sina sportdrömmar och blev en "överlevare" utan ambitioner i det vanliga normala livet och påverkade därigenom mig bl a att inte satsa på nån direkt utbildning eftersom "Världen" ändå inte hade nåt att ge.

Jag som redan var ett mycket snällt barn löd och stängde in mina egna passioner och drömmar och ställde in mig på att vara foglig och göra mitt bästa för att mina föräldrar inte bråkade mer än nödvändigt. Men mina 2 yngsta syskon fick en annan uppfostran då "Ledarna" hade insett att det trots allt "inte var så dumt med att utbilda sig" för försörjning och hitta nåt man trivdes med som yrke. Så mina yngre syskon tog båda studenten efter att ha gått i skolan utan större svårigheter för att mina föräldrar hade hittat en bättre balans med varandra då. Så jag är glad för att mina yngre syskon har fått uppleva att få bli nåt de önskade.

De andra har gift sig till framgång med både status och anseende och har numer ett ekonomiskt bra läge och ses av "ledarna" som bra umgänge eftersom det ses upp till folk med pengar i den tron mina föräldrar delar med mina övriga syskon, förutom min bror som accepteras för att han är han helt enkelt trots totalt ateistiskt lagd som tränar kampsport bl a och jobbar bl a utomlands med sitt yrke där han även har bott under ett antal år innan han återkom till Sverige.

Tillbaka i tid igen....

Tyvärr sågs jag som ett tacksamt "offer" att mobba i skolan som efter min fridsamma tid i "Lekis" övergick till ett fruktansvärt liv att försöka fungera i en traumatisk tillvaro dag ut och dag in. Jag blev utsatt för både tyst psykiskt påfrestande mobbing och högljudd fysisk pennalism i olika sätt, allt för att kränka och förnedra och att förgöra mig som person. Jag fick oftast cykla själv till skolan med några få undantag om de andra skolbarnen i samma bostadsområde "kände" för att låta mig vara med någon gång då och då i gemenskapen. Detta att aldrig veta om jag var accepterad eller inte tog även det mycket på mig psykiskt som gav mig en inre disharmonisk känsla som jag inte kunde förhindra infann sig där inom mig, att aldrig känna mig som en i "gänget" utan alltid en "outsider". Alla barn vet vi vill känna en samhörighet i skolan t ex eftersom det skänker studie ro och inlärningen påverkas åt det ena eller andra hållet beroende på upplevelsen i sin vardag.

Men vad hade jag för val ? Det var mitt liv och jag försökte göra det bästa jag kunde för att hantera detta alltså stängde jag in min smärta och stod ut för jag ville ju inte vara ett problem för mina föräldrar som redan hade fullt upp med att hitta balans i sitt liv ihop.

Jag cyklade som sagt oftast själv till skolan men blev mobbad även på väg dit jag råkade väldigt illa ut då och då, när jag nästan var framme vid skolgårdsgrinden en av de alla gånger de försökte skada mig rejält då det kom en kille cyklandes bakom mig och stoppade in en lång pinne i hjulet så jag for omkull i gatan och skrapade upp mig, som tur var tog jag tag i med händerna då jag föll så mitt huvud klarade sig undan smällen i gatan. Hånskrattandes och med triumf i blick så såg jag honom längre fram vid grinden innan han försvann in på skolgården med sina kompisar som samlades runt honom som den så kallade "Ledartypen" han gjort sig till.


Själv gick jag in på skoltoaletten då jag linkandes kom fram och tvättade av mig blodet och gick sen till lärarrummet för att be om plåster. Jag visste att om jag skvallrade så skulle jag få det värre från den killen + flera andra så jag sa att jag hade ramlat från cykeln och på det viset behövde jag inte ljuga heller vilket jag visste var mycket fel att göra och undvek alltså detta på mitt sätt att återigen hantera våldet mot mig.

Efter detta såg jag till att i fortsättningen vara bland de sista som kom till skolan innan den började för att undvika mobbningen innan själva skoldagen i alla fall. Resterande dag var med blandade känslor eftersom vissa elever från andra klasser kunde vara "lite" snälla på rasterna och som sagt ibland så var även vissa i min egna klass det också.

En tjej som kom som "ny" till vår klass hade en väldigt trasig hemsituation (ryktesvägen) med skilda föräldrar och missbruk som gjorde henne till ett "tacksamt" offer" så henne tog jag mig an och stöttade och hjälpte och blev lite av en vän till henne och fick hälsa på hemma hos henne och såg då den typ av vad som kallas för "white trash" i folkmun i hennes hem. Men hennes mamma var trevlig och bjöd på fika och tjejen berättade sin "historia" och jag stöttade och glömde därigenom mitt egna elände ett tag.

Det jag inte hade räknat med var att då tjejen hade rönt lite respekt i klassen efter ett tag så vände hon sig i elakhet mot mig eftersom jag visste hennes trasighet så blev jag ett hot och därför började HON mobba mig och fick respons i detta från övrig klass. Fråga mig inte hur detta gick till mer än att hon även hade fått andra kompisar i andra klasser som alienerade sig med henne och hon blev därigenom starkare. Det finns så många detaljer från lågstadiets fasor men ni läsare har nog fått en "bild" på hur det var, eller hur?

Mellanstadiet blev ju inte bättre fast vi fick lite nya elever till klassen som jag fick lite kontakt med då och då.
Här är en lista på ett visst våld jag utsattes för i 4-5:an. Jag blev nästan strypt med min halsduk av en större längre tjej i min klass, nästan dränkt på simlektionen i badhuset av en kille i min klass som satte sig på mig och tryckte ner mig under ytan en bra stund. Nästan ihjälslagen på hård is då jag kastades över skol muren av några arga elever, (den muren var inte hög för en vuxen men för ett barn var den det och dessutom på vintern då istappar hängde längs kanten ner mot isen på en frusen jordhög)  Jag blev inslängd i taggbuskar så jag blev stucken över hela kroppen med sår som sved då våren med sin sol förändrade "landskapet" och tunnare och mindre kläder togs på i värmen.

Detta med taggbuskarna gjorde att jag bestämde mig för att komma för sent till skolan i fortsättningen så jag slapp detta elände innan skolan började. Problemet för mig blev att jag fick skit av läraren då jag som regel kom försent och han tvingade mig att leda morgonbönen Fader Vår inför hela klassen för att jag skulle förstå allvaret i att vara en bra och lydig elev.
Alla på den skolan hade inte morgonbönen men just den läraren vi hade fått tillhörde den "gamla religiösa stammen" och införde detta i vår klass. Hade väl vad jag förstått en bra kontakt med vår rektor så det var en godkänd regel vår klass fick finna sig i. Jag visste ju som ni förstår att det var lönlöst att göra det värre än det var om taggbuskhändelserna för inte ville jag få det än värre så jag teg och led även här halvljög om händelsen med ett dåligt samvete men ville skydda mig mot värre pennalism än det redan var.

Mina föräldrar försökte prata med läraren om det jag utsattes för som gjorde att jag inte ville komma i tid (den allmänna mobbningen) men då sa läraren att han betraktade mitt beteende som skolk och mina föräldrar gjorde inget mer i protest efter det och min tillvaro fortsatte med mobbning i skolan och som medlare mellan mina bråkande föräldrar och var dessutom utsedd som "extra förälder" till mina syskon då mina föräldrar inte orkade ta itu med syskonbråket och sa åt mig att säga till mina syskon att sluta bråka vilket jag gjorde. Men då syskonen inte ville sluta bråka med varandra blev jag frustrerad och skällde på dem att sluta och då fick jag skäll av mina föräldrar som sa att jag var för tuff mot mina syskon och detta skapade att mina syskon tappade respekten för mig fullständigt.
Så även detta blev nåt jag fick lära mig att hantera, så jag fortsatte att vara mer och mer avstängd i att känna efter hur jag mådde egentligen och bara stå ut.

Min lilla "oas"  : )
Det bästa jag visste då som liten tjej var att vara inne på mitt rum och rita och läsa sagor som en flykt från "verkligheten" eller att gå ut i dungen utanför vårt hyreshus och sitta där med nån plastleksak och låtsades att det var en levande figur som jag var snäll mot och byggde ett litet hem till den med gräs och löv och stenar då det var barmark. Då det var snö var det snögrotta som gällde  : )  Det finns många många detaljer men detta är lite av det jag försöker förmedla om tider som flytt men som finns som starka minnen än i dag. Jag var ca 11-12 år och jag älskade trots allt LIVET.
Min historia fortsätter.....
Mvh: Mindinsin


Tonåren, vuxenåren i blandad mix i minnesbanken:
Hej igen!

Som ni nog förstår så var mitt liv i den skolan inget positivt alls så genom ett "Under" fick jag och mina föräldrar igenom ett skolflytt önskemål efter att jag nästan hade blivit dränkt av min ena killklass-"kompis". Kompis är väl det sista den dåren var som försökte göra mig så illa?
Men lagom till årskurs 6 fick jag flyttat till en annan skola i samma stad där det redan fanns elever jag känt från förr som varit mindre elaka vilket var lite hoppfullt är klart. Det var i en stadsdel som bara bestod av villor vilket innebar lite mer "kvalité" på folk som bodde där, så skolan motarbetade mobbning på ett helt annat sätt för det var inte bra för en så kallad "bättre skola" att ha dåligt rykte vilket förstås gynnade mig i min situation.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har en hel del minnesluckor trots min minnesbank i omgångar, men just detta med att få chansen mot många odds emot mig till denna skolflytt gav mig mycket energi och mitt blodvärde hade även blivit bättre sen jag började äta mer normalt igen. Men det var ett sommarlov därimellan innan jag skulle möta mina nya klasskamrater. 

Sen jag var 4-5 år hade mina föräldrar tillbringat somrarna på landet under de varmaste månaderna boende i en liten 1:a i ett hörne av ett stort hus där bonden vi hyrde av hade haft till ett litet förråd tidigare innan idén om att inreda detta lilla utrymme till en sommarbostad för sommargäster som mina föräldrar fick möjligheten till.

Min mamma har verkligen sinne för inredning och gjorde "lägenheten" till en så mysig plats för vår familj med både sängar och bäddsoffa vi hade ett sött litet bord och en extra fotölj till så det såg riktigt ombonat ut därinne med mattor på golvet som gjorde det så fint. Hon pyntade även i fönstren som fanns där med söta riktiga växter och annat gulligt i ”prydnadsväg” som fick fönstret att se så docksött ut och med fin gardinuppsättning blev det verkligen mysigt att vistas i vår bostad med hennes "magiska fingrar" som trollat det så hemtrevligt.

Även köket hade hon inrett i mysig stämning med det nödvändigaste för att ett hushåll skulle fungera matmässigt sett. Det fanns en liten spis ugn och skåp och lådor så vi fick plats med det som användes då vi nyttjade köket.
Det lilla höga toalettbordet med plåtfatet på med den lilla tvålkoppen intill som var vårt "ersättnings badrum" hade hon även pyntat gulligt runt om med små söta tavlor och en liten handdukshållare som alla hade sin egna handduk hängandes på. Detta lilla höga bord var precis innanför ytterdörren som faktiskt var den enda dörren i denna lilla bostad. För öppningen till vårt kombinerade finrum/sovrum hade hon hängt upp ett draperi som stängde ut ljudet lite i alla fall.

Myskvällar ibland och bråkkvällar ibland var det varierande inslag under våra somrar där på landet men då vi hade gäster på besök i vår lilla lya var det för det mesta trevligt med musik och sång. Allt hade kunnat vara bra om inte deras nya tro satte stopp för den fina gemenskap som fanns där bland dem alla på den gården med bonden och hans fru och de andra sommargästerna.

Genom att mina föräldrar helt plötsligt inte ville vara med på allt det roliga de tidigare hade deltagit i, så fattade de övriga absolut ingenting. Helt plötsligt dög inte de vännerna att vara med eller???. Det måste ju varit så de kände de andra då vi helt plötsligt uteblev ifrån allt kul vi delat med dem innan.

Inte blev det bättre dem emellan heller tyvärr med minskade bråk, tvärtom faktiskt bråken och skriken på varandra blev oftare och de båda 2 skärpte sig inte heller inför andra mera oftare utan bara rasade ut i aggressioner mot varandra det var som om de 2 krigade mot varandra och försökte desperat hitta "nån" som kunde stötta dem emot den andre i intrigen utav de "nya vännerna" mamma var inte positiv till "pappas" nya "tro" många gånger . Det var som att se en typisk spansk eller italiensk film med temperamentsfulla typer som hänger sig åt sina arga känslor.

Så hade vi levt där i de länderna hade nog inte många reagerat på mina föräldrars sätt mot varandra eftersom de både hatar och älskar passionerat i dessa länder enligt kulturinformationerna. Visst min mammas franska arv fanns ju i henne förstås genom sin mormor så lite förstår jag av att hon kunde ha en svada, mina syskon var ju inte direkt diskreta de heller i tonläge då de var missnöjda. Men de var ju yngre än mig och hade mindre ansvar i att uppföra sig utifrån sina åldrar just då.

Frågan är hur det hade blivit om jag hade skrikit ut jag med i allt jag bar inom mig i frustrationer? Men nu gjorde jag ju inte det så det lär vi ju aldrig få veta något om ändå, men tanken om det finns inom mig vad som hade skett om jag hade gjort nåt ingen hade förväntat av mig då.

Hmmmm....???

Fast nu utspelades ju detta i vårt land Sverige där vi har en annan kultur och därför var det ju inte så smart av dem att bete sig så där naturligtvis. Så det var nog bra ändå att jag höll tand för tunga, eller?  Men men vad kunde annars ett barn göra? Inget förstås....? Ett skrik i onödan troligtvis...//

Det som sen skedde var att vår familj fick nya vänner däribland de som jag tidigare har nämnt om, den familjen bl a där pappan var en sadistisk tyrann i sin familj och gömde sin ondska bakom fin religiös fasad och min pappa trivdes tyvärr bra med denne man eftersom mannen var trevlig mot honom och lärde min pappa en massa som jag tycker är utstuderat onda uppfostringsmetoder som mannen sa höll frun och barnen i schack som min pappa tyckte verkade fungera eftersom mannens barn oftast uppträdde oerhört sansat då vi träffades.
Pappa verkade bara vara glad över att ha fått en killkompis som han kunde prata sport och musik med och dricka alkohol ihop med och ville väl tro att mannen inte var så elak trots allt, eller?

Mamma trivdes med mannens fru för hon var trevlig fast väldigt tyst då mannen var i närheten. Vi barn lekte bra ihop vilket var kul.
Det finns många berättelser om dessa olika personer vi lärde känna i den nya tron, det var både trevliga och mindre trevliga sådana. Men alla var lika fixerade vid att det mesta var fel och fult det de andra på gården bl a gjorde i festväg och detta skapade ett stort främlingskap mellan de andra sommargästerna och vår familj vilket även deras barn påverkades av i kontakterna med mig och mina syskon.

Det vi gjorde tillsammans efter denna knepiga "brytning" var följande: Fiska, bada, leka spela spel, åka hölass, hjälpa bonden på gården och fika tillsammans. Borta var numer: Logdansen, festerna, kräftskivorna helgträffarma  födelsedagarna …mm mm....

Detta var så tråkigt att inte längre vara med på för det var något vi barn gillade så mycket.

Men vad göra?

Semestern gick mot sitt slut och pappa började jobba igen i stan och var borta under veckorna och vi barn var kvar med mamma på landet och till helgen kom pappa igen det visste vi. Dessa veckor utan gräl under 5 dagar var härligt för oss barn occh när helgen kom hade de vuxna längtat efter varandra så då var det lite gulligt dem emellan innan de började bråka om nåt igen.

Mamma gillade inte att vara utan den gemenskap på landet med de andra som hon varit van vid och försökte få pappa att tycka likadant och det var inte pappas egna ord att inte vilja vara med utan det var vad "ledarna" hade sagt till honom att det inte var nyttigt osv...så då ville pappa inte bli osams med dem så han gjorde som de sade och så fick han höra att han var en bra man som kunde avstå dumma saker av "desamma" som sagt sitt innan och så fick han mycket beröm av sin kompis dessutom.
Det var bra fick han lära sig att "stå ut" det betydde att man var på rätt sida "på de godas sida". Snacka om högmodig tankegång att tro att man är bättre än andra....Stackars vilsna folk säger jag bara.....och i den villfarelsen blev jag uppfostrad i.

Nutida reflektion av mig här:

Numer när jag har "vaknat" ur denna villfarelses tidevarv så är jag glad att mina barn inte är fast i nåt som inte ger dem möjligheten att få vara dem de är utifrån sina egna personer. Det enda som blev resultatet av denna förändring tyckte jag blev att vara utanför en mycket trevligare gemenskap än det nya vi hade fått kommit in i men som sagt är man ett barn så kan man inte göra mycket mer än att "hänga med i svängarna" 

Jag fick några fina minnen med de "nya" också det ska jag inte säga nåt annat om, men när man numer vet hur dessa familjer hade det bakom fasaderna så är det tragiskt.  Det var ett fåtal vänner vi fick som verkade vara lyckliga som par och det var ju kul för dem att de hade funnit en tro som fungerade för dem i sitt liv.

Men för vår familj var det "katastrof" eftersom vi inte var direkt rika hade vi inget anseende att tala om som folk kunde se upp till därinne. För det har jag lärt mig av mina år i den tron att pengar styr trots att det sägs så vackert att kärleken till nästan är det som ska gälla.

Så man var som barn en "outsider därinne" i den tron samtidigt "supermobbad utanför", så var hörde jag hemma egentligen kände jag under åren som gick.???

Jag har faktiskt aldrig upplevt en mer kärlekslös högmodig självisk och oförskämd attityd ifrån de flesta i den tron då "man kände dem lite på pulsen" då kom deras "rätta färger" fram tyvärr och det var inte en vacker syn oftast.
Har upplevt och sett så mycket skit bakom fasaden så jag vet vad jag talar om.

Det finns alltid uppriktiga hjärtan som vill göra goda gärningar mot andra hos alla som säger sig ha en Gudstro och jag tror det är det vår Gud ser och uppskattar att de som säger sig vilja vara fina mot varandra och är detta oavsett ursprung så är vi alla värdefulla om vi vill vara goda mot varandra i våra olika liv.

Tillbaka till historien nu:

Sen gick sommaren och det var dags att börja i den nya skolan och det var med blandade känslor jag såg fram emot den starten, för känslor av ångest var väl de mest framträdande känslor jag levde med alltså var det därför jag hela tiden försökte stänga av dem eftersom de gav mig en stor sorg att bära på och jag var ju egentligen en glad person som bara ville väl mot allt och alla så det kändes så fel att behöva må så där knasigt för det mesta.

Snacka om att leva i ett psykiskt kaos på grund av tillvarons upplevelser....

Nu är det dags att ta en paus tills nästa del som handlar om den nya skolan och hur det var att gå där som den jag var då...

Tack så länge.

Mvh: Mindinsin



12:åring i ny skola, nya erfarenheter på gott och ont.

Ja, ni som följer min historia vet numer lite av varje om mig och här kommer lite mera från svunnen tid.

Min första dag i ny skola var verkligen en stark upplevelse, där jag träffade många elever jag aldrig sett förr och även flera jag hade lekisminnen med och även några från lågstadiet i min förra klass som hade flyttat till denna stadsdel och pga detta hamnat på denna skola som jag nu skulle börja på.
En ganska neutral hållning hade dessa f d elever från samma klass då de mötte mig igen efter ett antal år. Vi hade dessutom bott grannar i samma bostadsområde tidigare och tillbringat många år ihop så dessa barn visste vem jag var och det var med blandade känslor jag mötte dem igen.
Men det var en annan grund attityd i deras uppförande nu då jag mötte dem denna gång som sagt barn från socialgrupp 1 och 2 har många av dem ett annat förhållningssätt till människor och visade detta i sina sätt att bemöta andra.

Det är som om föräldrarna har mer tid för att uppfostra dem då så att de får en annan respekt för sin omgivning vilket ger resultat av trevligare barn faktiskt mer harmoniska, fast självklart finns det alltid undantag vilka inte alla är vänliga oavsett vilken miljö de kommer ifrån. Men just dessa barn från min yngre barndom jag träffade igen var vänligare mot varandra och mot mig efter att de flyttat till sina villaområden.

Det såg ut att bli en bättre tid för min del i skolan och jag fick även nya vänner som faktiskt struntade i vad mina föräldrar trodde på, för det var ju med mig de skulle umgås och jag var ju en snäll tjej så mitt liv började kännas riktigt fridfullt ett tag. Jag är dessutom en sådan tjej som alltid har haft killkompisar sen jag var liten och fick även det i denna nya klass och vi hade verkligen en fin vänskap.

Särskilt en kille blev jag extra god vän med som var så annorlunda än andra killar eftersom han visade mig en verkligt fin respekt och var väldigt glad över att få umgås med mig, även han var väldigt duktig på att rita och jag tror faktiskt att jag har kvar vissa teckningar jag fick under det året.

Jag minns att jag var hemma hos honom och blev bjuden på jättegoda mackor som han fixade i ordning till oss efter skolan innan vi skulle plugga vår läxa ihop. Det var så kul att räkna matte med honom eftersom han var snäll och inte gapade och skrek på mig om jag inte fattade ett räknetal med en gång (som min pappa tyvärr brukade göra så jag kände mig som om jag var ett ännu större problem för dem än jag redan kände mig vara) som pga allt det jag tidigare har skrivit om härinne.
Vilket gjorde att matte blev kul ihop med min kill kompis  : )

Hursomhelst: Denna vänskap blev speciell oss emellan.

Jag kände frid och en trygghet började växa oss emellan och det kändes verkligen bra att gå till skolan och uppleva skoldagarna en efter en. Jag fick även tjej kompisar och det verkade som om jag skulle få uppleva en milstolpe i mitt liv.

Det blev dags för klassfest och tänk jag fick vara med på den för mina föräldrar utan en massa negativa åsikter om det ena eller det andra (de mådde kanske lite bättre ihop just då)  och jag såg verkligen fram emot att ha kul på kvällstid med mina kompisar på skolan i snyggare kläder och lite smink och med godis och dricka med mig som jag skulle bidra med som alla hade fått som uppgift för att det skulle bli rättvist.

När jag kom dit med en stor förväntan möttes jag av lika glada och lite mer uppstylade killar som tjejer i vår korridor och uppehållsrummet som kvällen till ära var dekorerad med ballonger och serpentiner och tjusiga dukade bord med plast servering och servetter fint isatta i plastglasen.

Ur högtalarna spelades det pop musik och en del hade redan börjat dansa lite eftersom den glada stämningen därinne gav en del den lusten att göra så.

Det skulle även "lekas" lite hade läraren bestämt så det inte "bara blev kramande" på dansgolvet så hon hade planerat allt mycket trivsamt för sina elever tyckte hon och vi höll med för vi gillade vår "fröken" mycket. Nu var ju även hon avslappnad och på gott humör när hon inte behövde vara på "hugget" som en aktiv lärare hon var under dagtid.

När alla som hade skickat in sina (Ja vi kommer på klassfesten) hade anlänt så sattes festligheterna i gång och det var verkligen en lyckad tillställning för oss alla som var där. Men helt plötsligt började det banka på ytterdörren så pass mycket att inte ens musikens dunkande hjälpte.
Självklart var alla mycket förvånade över vad det kunde vara så både "fröken" och många av oss elever gick fram till dörren för att se vad som stod på?

Det visade sig vara ungar från min andra skola som stod utanför och som en stor "mobb" skrek de och skränade och ville att jag skulle visa mig och att jag även skulle komma ut och möta dem, de vägrade gå därifrån så länge jag inte kom ut till dem.

Först ville jag inte alls gå ut men de började bli hotfulla och började sparka och skrika än mer utanför dörren så min "fröken" bad dem att gå för vi hade fest och de fick vänta tills nästa dag med att prata med mig för jag var upptagen nu. Men de struntade fullständigt i vad hon sade och till sist fanns det bara en sak att göra, gå dit ut och utsätta mig för risken att vad som helst kunde ske?

Det jag har tänkt på efteråt är: Varför ringde ingen polisen? Var dessa bråkstakar för unga för att polisen skulle ingripa om någon ringde? Hursomhelst det som jag tänkte då jag gick ut var: Vem vill mig så illa som har informerat dessa elever att jag var på festen just då?

Men mer hann jag inte tänka på det just då för jag möttes av elaka skrikanden och hot om våld och ord i förnedring osv...innan de avlägsnade sig, och jag var i chock och kunde inte få tillbaka den positiva känslan för festen mer den kvällen.


Visst jag åt godis och drack dricka och försökte dansa och återfå glädjen och min fröken beklagade hur det hade blivit med detta tråkiga som lade sordin på stämningen och hoppades att detta inte skulle upprepas för det var ju inget positivt för skolans rykte med denna typ av ungdomar som kom och förstörde för andra som hade trevligt.

Vem tror ni kände sig som "skurken" för att detta hade skett? Jo jag självklart, vem annars??? Indirekt sa ju "fröken" att om inte jag hade varit där i den klassen hade detta inte hänt som förstörde vår trevliga klassfest.

Så var det med den glädjen......

Hösten kom och gick och vintern gjorde entré i vårt land och det var alltså dags för all slags "vinterlek" och jag som bara älskar vintern med allt kul man kan ha i snön tyckte ju att det var toppen med all snö som kom och det var snögubbar och snölyktor och snöfästningar som byggdes både på hemmaplan och på skolgården. Skidor åktes och likaså skridskor och det dracks varm choklad ute i kylan eller i köket då vi kom hem efter kvällsaktiviterna efter en lång dag.
(Om jag inte var hos mormorsmor och "firade Jul" så var jag hemma och försökte ha kul så gott det gick.
Det minns jag.)

Ni tjejer som läser detta vet ju hur vissa killar agerar då de får möjlighet att leka i snön och detsamma gällde mina killkompisar i klassen som gladeligen "snömulade" oss tjejer. Det var särskilt en kille i klassen som var på mig väldigt mycket ute och putte omkull mig och "mulade" mig så jag var helt snötäckt i ansiktet.

När vi sen kom in i korridoren så hjälpte han mig med att torka av mitt ansikte och sa med vänlig röst i mitt öra att han gillade mig.
- Så att det var det enda sättet att få komma nära dig, men säg inget om detta för jag kommer säga att du pratar skit. Där insåg jag att jag hade en "liten intresserad en"/beundrare men som inte ville erkänna att han faktiskt hade känslor för mig pga den jag "var" pga mina föräldrars tro.

Nu hör det till saken att han dessutom var klassens snyggaste kille han var faktiskt det enligt min smak + många fler med mig höll med  ; ) och den som hade tjejer efter sig överallt och även var någon form av "ledare" för vissa i klassen. Men jag är/var ju som sagt ingen tjej som "springer" efter killar utan har haft dem som kompisar alltid istället och det var kanske just därför han blev intresserad av mig. Det är/var inte snack om att spela svårfångad eller så men kanske uppfattades/uppfattas som det av vissa intressenter?

Hursomhelst så var vintern riktigt riktigt trevlig förutom min ledvärk då som naturligtvis var hemsk i kylan med alltid frusna kalla fötter (trots varma fodrade stövlar) som bara ville in efter ca 30 min åt gången. Så det var ju tur att rasterna inte var längre än just så.

Mina njurar strulade de med, med sitt problem de åstadkom i värk och hög sänka och den envisaste trötthen pga min feber jag drogs med av min reumatoid arthtrit som tvingade mig till ständiga blodprover i armarna och stick i fingret och att äta mediciner och göra operationer i min ena fot med gipsning som resulterade i hopp med kryckor eller rullstolsåkande under ett antal veckor.

Så det var min vardag under många år. Inte alltför kul men det gick liksom inte att "springa" ifrån mina "problem" om vi ska vara lite ironiska här nu mitt i all bedrövelse.

Vintern gick och våren kom och det blev dags för utegympa och jag var tillfälligt återställd i mitt ben efter vinterns vedermödor och med ny kraft i hela min kropp och efter min anorexia tid så tyckte jag det var riktigt kul med att få vara aktiv igen ordentligt. Jag gillar verkligen att anstränga mig fysiskt, jag får "kickar" av det och min energi inom mig ökar och det gör mig gladare och framförallt piggare.

Så jag var med på skolans "femkamp" som innebar: Löpning 60 m, höjdhopp, längdhopp, diskus kast och stafett. Det visade sig att jag var en "hejare" på längdhopp så jag var så duktig tyckte fröken att jag och en tjej till var redo för att tävla för vår klass i detta mot andra så det var ju ett "lyft". Så vi började träna och träna och våra hopp blev bättre och bättre så det var verkligen ett "lyft" för självförtroendet om jag ska muntra upp stämningen lite för att ta in lite gladare tankar då och då. För mitt liv har ju varit "ljust" också med sina stunder det får inte glömmas bort  : )

Men lagom till att vi skulle börja tävla på allvar "sa min fot ifrån" så det blev inget med den tävlingen för min del, men min klasskompis gjorde väldigt bra ifrån sig då hon hoppade så det var en glädje för vår klass att vi fick vår "lilla stjärna"

Sen var det inte lång tid förrän det var skolavslutning och om jag ska vara ärlig minns jag inget alls av den, bara att jag fick mitt betyg och att jag fick en 5:a i teckning och var väldigt glad för det. Som den konstnärssjäl jag är så var det ett stort bevis på min talang.
Sommarlovet kom äntligen.
//
Men då återkom några av de elaka eleverna och hotade mig igen och denna gång var det på det stora grönområdet bakom vårt hyreshus där jag ofta var och åkte en sån där "linbana" som består av ett stort däck man sitter på som går i en vajer i en lina till en stark träställning som man står på som en liten "plattform" på lite höjd då man startar sin lilla linbane färd på någon minut som man som barn gladeligen stod i kö för för att få åka med, jag ett barn som var tacksam för det lilla som serverades.

Denna dag var jag som vanligt där och åkte då de kom några stycken med elak uppsyn och tvingade ner mig från min "färd" och den ene av dem började säga elaka saker och putte på mig så jag ramlade. Rätt var det var så var vi på gräset som fanns runt sandlådeområdet där "linbanan" stod.

Killen stod över mig och började slå på mig med det brännbollsrack han hade i handen. Jag försökte skydda mitt huvud så gott det gick så det blev många slag på min kropp jag fick ta emot. Jag kom ju inte upp på en gång eftersom han slog mig varje gång jag försökte så jag gjorde allt för skydda mitt huvud men han fick in någon träff i ansiktet ändå och slog på min näsa som fick sig en smäll och började blöda.

Så en smäll som tog i pannan och på näsan resulterade i svullen nästipp och blåmärke i pannan och en gråtande tjej som med denna misshandel dessutom fick höra orden: När du börjar högstadiet så ska jag slå ihjäl dig, du kommer dö...fattar du! Sen lämnade han mig blödande på gräsmattan och gick iväg med sina kompisar som jag tror var 2 stycken som bara hade varit åskådare under misshandeln. Inte ett ord sa dessa 2. De bara tittade elakt på mig.

När jag kom hem så såg ju min mamma hur jag såg ut och frågade vad som hade hänt och jag berättade. Hon förstod att jag hade ont men som sagt jag hade ju småsyskon som pockade på uppmärksamheten så jag fick gå in på mitt rum och vila mig för jag var ju en "aning" omskakad av det som nyss skett ute i sommarsolen under mina första sommarlovsdagar ifrån min nya skola där det tidigare hade gått riktigt smärtfritt till utifrån mina tidigare skolårs erfarenheter som ni själva nyss har fått läst om. Lite plåster fick jag på såren och då menar jag riktiga sådana.

Nya informationer:

Mina föräldrar bestämde sig för att flytta ifrån lägenheten när vi blivit flera och lägenheten hade blivit för trång då vi t o m fått inreda klädkammaren till ett rum där mamma hade hyllor högst upp bakom nån form av kortare draperi där hon hade lite förvaringsutrymme kvar med lite filtar och annat som kunde behövas med kort varsel om vi fick gäster på besök.

Så det började undersökas vart vi kunde tänkas flytta och efter min senaste misshandel och det hot som uttalats mot mig så var det passande att flytta eftersom pappa hade annat jobb på gång så det verkade bli åt ett visst håll flytten skulle gå åt så här gjorde mina föräldrar något för mig, men jag fick senare höra då de fick det svårare ekonomiskt i omgångar på det nya stället att det berodde på att de hade varit tvungna att flytta för min skull pappa hade kunnat jobbat där ändå på det nya jobbet om vi bott kvar i stan. Så återigen kände jag mig skyldig till att orsaka problem för dem.  Suck!!!

Jag minns den natten då vi skulle flytta det sista lasset till vårt nya hem i en villa i en kommun ett par mil ifrån stan.
Jag hade på mig bikini och min ena kompis likaså och vi var ute mitt i sommarnatten som var så varm och inbjudande till bad i sjön egentligen men det hade vi inte tid till denna gång nu var det packning som gällde. Så vi sa hejdå och vi sa även att vi skulle försöka hålla kontakten så gott det gick. Jag var 13 år och förväntansfull återigen för vad som skulle ske härnäst i livet med mig och min familj?

Nu tar vi en paus igen kära läsare.

Mvh: Tangentbruden.

En känslosam blandning av upplevelser i tonårens första tid.

Som sagt tiden läker alla sår sägs det, men det är bara skitsnack eftersom det faktiskt handlar om att acceptera det vi inte kan förändra och förhoppningsvis lära oss nåt av våra erfarenheter på gott och ont.

Sådär är min åsikt i denna sak.

Jag var 13 år och okysst och även ny tjej på skolan där jag direkt fick intressenter som kanske berodde på att jag faktiskt var en söt blond tjej med drömmar om livet trots alla hemska upplevelser under de få år jag levat. Men på något konstigt sätt så var jag ändå hoppfull och log mot livet och mina dagar som passerade.

Jag bjöds på fest av en klasskompis och vill så gärna få gå på den.

Av någon anledning fick jag lov av mina föräldrar att gå på denna tillställning (De var kanske bättre i balans själva då eftersom de inte nekade mig den gången. Festen hölls hos en klasskamrat som bodde på en herrgård en bit utanför kommunen så han var ju inte fattig precis där fanns det mesta en tonåring önskar sig att äta och dricka den kvällen hos honom. Det var ett kul minne som en bra start på mitt nya liv på annan ort.

Men ack och ve inte länge varade denna positiva tillvaro utan någon elak typ från förra staden hade kontakter med vissa i den nya kommunen och han såg till att de som var fördomsfulla ordentligt fick all info de behövde för att förstöra min skolgång även på min nya skola.
Så det dröjde inte länge förrän mobbningen var igång igen och nu var den än värre eftersom vi hade blivit tonåringar dessutom med allt vad det innebär i protest mot det mesta och jag var ett tacksamt offer så klart.

Mina dagar och nätter gick åt till att hantera hur jag skulle klara av min fortsatta tillvaro dag ut och dag in utan att bli knäpp. Fick strax över medel i mitt betyg och det var ju kul men tror jag hade kunnat uppnå högre om jag hade haft frid inom mig.

Det fanns en tjej där i min klass som på nåt sätt såg bakom fördomarna om mig och började umgås med mig både i skolan och utanför vilket naturligtvis gladde mig som började känna hopp igen och "sög åt mig som en svamp" av varenda sekund av kompisskap det var även några till som försiktigt vågade närma sig mig och såg att jag var ju "riktigt trevlig" trots allt.  ; )

Trycket från de s k ledar typerna i skolan gjorde att många tjejer och killar inte vågade gå mot strömmen och öppet säga att jag var en bra klasskamrat så de "backade" och valde många gånger att mobba istället för att själva slippa bli illa behandlade. Så fega människor de är egentligen alla dessa Ja-sägare är som inte vågar "sätta ner foten" och stoppa pennalismen som sakta men säkert bryter ner en människa.

Det som ALLTID har varit med mig är att jag ALDRIG tagit in och trott på det skitpratet om mig som många försökt hjärntvätta mig med och därigenom behållit min inre person intakt även om den yttre jag har fått tåla så mycket ondska genom att jag bara har stått ut, därför att de gånger jag har/ hade protesterat så har jag tystats med misshandel på olika sätt på både hemmaplan och utanför så det fick mig att inse att livet är så orättvist många gånger i olika saker så om jag skulle klara av min vardag utan att hamna på dårhus så fanns det bara en sak att göra: Stänga av och se de få goda stunderna och uppskatta dem.

Så det var min överlevnadsstrategi som till viss del funkade. Ville ju även inte vara fördomsfull själv och därför trodde jag på människor tills motsatsen bevisades vilket är en handling i kärlek och respekt ifrån mig för varje ny person jag mötte/möter jag agerade/agerar så mot.

Har ju som jag tidigare berättat om mina olika "guldstunder" att tänka tillbaka på som ger mig värdefulla minnen som finns långt in i mitt hjärta.
Denna tjejkompis var ett sådant "guldminne" hon bodde på en gård lite utanför kommunen där hennes föräldrar köpte och sålde hästar som de även tävlade med på hopptävlingar och vann lite då och då och fick priser för fin häst och ryttare. Denna familj blev en tillflyktsort för min del eftersom jag slapp höra gräl och tjat hemma som jag var så "dödligt trött på"

Det var många fredagar och helger jag var där hos dem och blev som en extra dotter kändes det som. Hennes mamma var verkligen glad för mig och var allt det min mamma inte var. Enkel anspråkslös och ödmjuk och bjöd på sig själv med ett leende.
Denna kvinna var sån att hon inte brydde sig om vad andra tyckte om henne för hon visste att det alltid finns avundsjuka på dem med mera ekonomiska tillgångar. Men eftersom hon inte i varken klädstil eller i heminredning visade sin "tjocka plånbok" så var hon så lätt att tycka om eftersom hon "bara var" o bjöd på det.

Min mamma däremot var/är livrädd att inte duga samtidigt som hon stötte/stöter bort de som enligt henne inte "höll/håller måttet" vilket minimerade/minimerar hennes umgänge avsevärt tyvärr.

Tycker synd om henne faktiskt att anseendet är så viktigt att hon har förstört så många chanser till fin vänskap som hade kunnat lära henne ett och annat om hon hade varit ödmjuk och uppskattat mera.
Men men, det är ju hennes val.
Fast en stor sorg är det inom mig att min mamma och jag aldrig kommer "mötas" som kvinnor i ömsesidig respekt eftersom jag numer är totalratad där och att hon ALDRIG har "öppnat vare sig ögon öron och hjärta" för mig hennes dotter som bara ville/vill vara hennes vän.
Men vi kan ju inte tvinga folk att älska oss utan vi hoppas ju att de gör det av frivilligt hjärta annars är det inget värt tyvärr  : (

Men för att återgå till tonårstiden så gick jag igenom den i ett mestadels trauma med bl a sexuella trakasserier och övergrepp som naturligtvis satt sina spår i min själ.

Men jag har överlevt hittills ; )  och vet att livet är på gott och ont och min historia har sina detaljer på olika sätt i allt det jag väljer att dela med mig av här med er som läser och följer min berättelse.

Nu tar jag en skrivarpaus.

Mvh: Mindinsin

Sekter har samma taktik, de har en charmerande start där de duperar med fagert tal om sina filosofier och får därigenom en godhjärtad själ att vilja tro att det finns nåt bättre och sundare i en för övrigt "våldspräglad värld"

Tyvärr trivs "de onda" som fisken i vattnet i denna miljö eftersom de kan dölja falskheten, ondskan bakom vackra fasader av ord färg och form..........

Att INSE faran och RÄDDA sig ut genom att "fly ut i friheten" är ett måste för att avsluta detta metodiska utstuderande duperandet mot sin person.

För hur det nu än är med livet så är det på gott och ont och alla vi människor har rättigheter då vi lever i frihet under ansvar att göra våra val som verkar vara sunda utifrån en vardaglig tanke att vi alla har möjligheter att göra så gott vi kan och respekteras för detta av de som själva har goda hjärtan i vår omgivning.

Som sagt:  "Var dag har nog av sitt".

Mvh: mindinsin.

Fortsättn följer.....