Var dag har nog av sitt
Att veta att jag hade ett oskrivet blad varje ny morgon gav mig en viss inre glädje.
Trots förtrycket som var fanns det trots allt en ny morgondag med nya möjligheter och det skapade en känsla av kontroll vilket inte alls kändes fel i detta känslomässiga kaos som min tillvaro bestod av alla dessa år som en "lydig tjänare för det goda"
Det är kanske just pga denna "lilla" kontroll som jag hade som har räddat mig ifrån att inte bli galen och hamna på dårhus eller i fängelse. För om jag istället hade fullföljt mina hatkänslor och min önskan om att få hämnas hade fått fritt spelrum så vet jag inte vad jag hade kunnat tagit mig till?
Jag vet innerst inne att jag inte tänker fel då jag som en kuvad person bara ville springa iväg ifrån allt som fick mig att må dåligt.
Att jag valde att stanna och stå ut var pga min "idiotiska snällhet" lydnad, pliktkänsla och att jag även stävjade mig till att stå emot mina raserikänslor som naturligtvis sköljde över mig under alla år av den utstuderade manipulerande ondskan som gav mig skuldkänslor varje gång jag kände efter då hatet "blommade" i min själ då nån var elak mot mig.
Den jag har svårast för att förlåta är faktiskt mig själv att jag tog så mycket skit med ett leende på läpparna då mitt inre skrek av förtvivlan och vanmakt.
Men då jag tänker på hur det hade kunnat blivit om jag hade slagit stekpannan i skallen på mina ex då de misshandlade mig om jag hade agerat på det sättet som ett slags självförsvar från mig och kanske gjort mig så olycklig att jag slagit ihjäl dem och fått fängelse för detta då är jag glad att jag lät bli, för dessa kräk är inte värda att offra sin frihet för trots att jag redan var en fånge i deras grepp.
Att tänka om jag hade gjort det och det och det....osv...är ju nu ett dumt sätt att psyka mig själv till att må dåligt nu när jag lever i frihet. Då när jag var fånge i en "dåres försvarstal" kunde jag inte göra så mycket mera utifrån den situation jag befann mig i som en förtryckt kvinna i en vansinnig tillvaro.
Jag MÅSTE intala mig att det är min SANNING utifrån mitt perspektiv av upplevelser i en tillfällig långvarig relation där INGEN kärlek rådde utan det var ett "sken av kärlek" som besudlades av lögner för att "hålla skenet uppe"
i den fasad tillvaro som jag nu ser som en thrillerfilm med fruktansvärda scener som håller åskådaren i ett järngrepp tills upplösningen är ett faktum.
Allt är så overkligt men ändå är det självupplevt och mina skador på min kropp avslöjar den ondskan jag genomled så jag vet att det är sant men är nu äntligen borta ur mitt liv.
Jag vet vem jag är i allt detta att jag bara vill väl i egentligen mot min medmänniska.
Som ett vänligt desperat försök att få en annan människa man ser som trasig genom dens sätt att leva gjorde att jag ville genom min "godhet" GE den personen "inre frid" och pga detta gjorde jag därigenom VÅLD på mig själv med en god grundtanke i omtanke för en annan individs hälsa i önskan om bättring.
Tyvärr vill inte dessa personer förändra sig till det bättre, de vill hitta nån som GER och GER och även som STÅR UT med deras parasiterande tills de har SUGIT musten ur detta "OFFER" för att sen överge och gå vidare till nästa godhjärtade varelse där de upprepar sitt djävulska mönster för en ovetande oskyldig som bara vill väl.
Självklart att man som människa i en sådan här destruktiv relation tycker att "var dag har nog av sitt".
Trots förtrycket som var fanns det trots allt en ny morgondag med nya möjligheter och det skapade en känsla av kontroll vilket inte alls kändes fel i detta känslomässiga kaos som min tillvaro bestod av alla dessa år som en "lydig tjänare för det goda"
Det är kanske just pga denna "lilla" kontroll som jag hade som har räddat mig ifrån att inte bli galen och hamna på dårhus eller i fängelse. För om jag istället hade fullföljt mina hatkänslor och min önskan om att få hämnas hade fått fritt spelrum så vet jag inte vad jag hade kunnat tagit mig till?
Jag vet innerst inne att jag inte tänker fel då jag som en kuvad person bara ville springa iväg ifrån allt som fick mig att må dåligt.
Att jag valde att stanna och stå ut var pga min "idiotiska snällhet" lydnad, pliktkänsla och att jag även stävjade mig till att stå emot mina raserikänslor som naturligtvis sköljde över mig under alla år av den utstuderade manipulerande ondskan som gav mig skuldkänslor varje gång jag kände efter då hatet "blommade" i min själ då nån var elak mot mig.
Den jag har svårast för att förlåta är faktiskt mig själv att jag tog så mycket skit med ett leende på läpparna då mitt inre skrek av förtvivlan och vanmakt.
Men då jag tänker på hur det hade kunnat blivit om jag hade slagit stekpannan i skallen på mina ex då de misshandlade mig om jag hade agerat på det sättet som ett slags självförsvar från mig och kanske gjort mig så olycklig att jag slagit ihjäl dem och fått fängelse för detta då är jag glad att jag lät bli, för dessa kräk är inte värda att offra sin frihet för trots att jag redan var en fånge i deras grepp.
Att tänka om jag hade gjort det och det och det....osv...är ju nu ett dumt sätt att psyka mig själv till att må dåligt nu när jag lever i frihet. Då när jag var fånge i en "dåres försvarstal" kunde jag inte göra så mycket mera utifrån den situation jag befann mig i som en förtryckt kvinna i en vansinnig tillvaro.
Jag MÅSTE intala mig att det är min SANNING utifrån mitt perspektiv av upplevelser i en tillfällig långvarig relation där INGEN kärlek rådde utan det var ett "sken av kärlek" som besudlades av lögner för att "hålla skenet uppe"
i den fasad tillvaro som jag nu ser som en thrillerfilm med fruktansvärda scener som håller åskådaren i ett järngrepp tills upplösningen är ett faktum.
Allt är så overkligt men ändå är det självupplevt och mina skador på min kropp avslöjar den ondskan jag genomled så jag vet att det är sant men är nu äntligen borta ur mitt liv.
Jag vet vem jag är i allt detta att jag bara vill väl i egentligen mot min medmänniska.
Som ett vänligt desperat försök att få en annan människa man ser som trasig genom dens sätt att leva gjorde att jag ville genom min "godhet" GE den personen "inre frid" och pga detta gjorde jag därigenom VÅLD på mig själv med en god grundtanke i omtanke för en annan individs hälsa i önskan om bättring.
Tyvärr vill inte dessa personer förändra sig till det bättre, de vill hitta nån som GER och GER och även som STÅR UT med deras parasiterande tills de har SUGIT musten ur detta "OFFER" för att sen överge och gå vidare till nästa godhjärtade varelse där de upprepar sitt djävulska mönster för en ovetande oskyldig som bara vill väl.
Självklart att man som människa i en sådan här destruktiv relation tycker att "var dag har nog av sitt".
Sekter har samma taktik, de har en charmerande start där de duperar med fagert tal om sina filosofier och får därigenom en godhjärtad själ att vilja tro att det finns nåt bättre och sundare i en för övrigt "våldspräglad värld"
Tyvärr trivs "de onda" som fisken i vattnet i denna miljö eftersom de kan dölja falskheten, ondskan bakom vackra fasader av ord färg och form..........
Att INSE faran och RÄDDA sig ut genom att "fly ut i friheten" är ett måste för att avsluta detta metodiska utstuderande duperandet mot sin person.
För hur det nu än är med livet så är det på gott och ont och alla vi människor har rättigheter då vi lever i frihet under ansvar att göra våra val som verkar vara sunda utifrån en vardaglig tanke att vi alla har möjligheter att göra så gott vi kan och respekteras för detta av de som själva har goda hjärtan i vår omgivning.
Som sagt: "Var dag har nog av sitt".
Mvh: mindinsin.
Fortsättn följer.....
Funderingar kring dårskapen.
Vad är det som får en person att lyda och en annan att inte göra detta? Är det bara en fråga om personligheten eller handlar det om tillfället, attityden, eller bara att låta bli och komma undan ansvar och slippa konsekvenserna och ändå respekteras i fortsättningen.....
Hade jag ett "FÖR STORT SAMVETE?
Var jag FÖR SNÄLL?
Var jag FÖR LOJAL?
Men är det inte bra att ha ett samvete att vara snäll och att vara lojal då?
Det var ju därför jag LÖD och försökte göra min plikt i alla avseenden för att kunna sova gott om natten med ro i min själ.
Men varför mådde jag så dåligt då om jag gjorde det som jag skulle som jag lärde mig var rätt?
All denna inre konflikt dag ut och dag in tär verkligen på ett barns sinne och även vidare upp i åldrarna.....
Att hela tiden få känna sig annorlunda och även att hållas utanför en viktig gemenskap och istället utsattas för daglig nedvärdering och hot om våld och att även utsättas för våld där jag egentligen skulle kunna känna mig trygg om allt hade varit normalt.
Men min barndom i "fredliga" hemlandet Sverige i vårt moderna samhälle med alla resurser för ett bra liv i både bostad och utbildning var istället en vardag i känslomässigt kaos som naturligtvis har präglat min person oerhört mycket tyvärr.
Det var faktiskt så här att många vuxna tyckte om mig som barn i min skola t ex men däremot var jag oerhört mobbad av mina jämnåriga och hade dödsångest när jag gick dit.
Hade jag fått välja hade jag bosatt mig på en egen Ö där jag fick vara ifred....Hade gärna levt på vad naturen bjöd bara jag sluppit ONDSKAN.
Men nu är ju livet inte en UTOPI utan en REALITET med det som är och jag var mitt i allt och försökte finna nån form av normal tillvaro i mina funderingar kring dårskapen.
Forts följer....
Mvh: mindinsin
Hade jag ett "FÖR STORT SAMVETE?
Var jag FÖR SNÄLL?
Var jag FÖR LOJAL?
Men är det inte bra att ha ett samvete att vara snäll och att vara lojal då?
Det var ju därför jag LÖD och försökte göra min plikt i alla avseenden för att kunna sova gott om natten med ro i min själ.
Men varför mådde jag så dåligt då om jag gjorde det som jag skulle som jag lärde mig var rätt?
All denna inre konflikt dag ut och dag in tär verkligen på ett barns sinne och även vidare upp i åldrarna.....
Att hela tiden få känna sig annorlunda och även att hållas utanför en viktig gemenskap och istället utsattas för daglig nedvärdering och hot om våld och att även utsättas för våld där jag egentligen skulle kunna känna mig trygg om allt hade varit normalt.
Men min barndom i "fredliga" hemlandet Sverige i vårt moderna samhälle med alla resurser för ett bra liv i både bostad och utbildning var istället en vardag i känslomässigt kaos som naturligtvis har präglat min person oerhört mycket tyvärr.
Det var faktiskt så här att många vuxna tyckte om mig som barn i min skola t ex men däremot var jag oerhört mobbad av mina jämnåriga och hade dödsångest när jag gick dit.
Hade jag fått välja hade jag bosatt mig på en egen Ö där jag fick vara ifred....Hade gärna levt på vad naturen bjöd bara jag sluppit ONDSKAN.
Men nu är ju livet inte en UTOPI utan en REALITET med det som är och jag var mitt i allt och försökte finna nån form av normal tillvaro i mina funderingar kring dårskapen.
Forts följer....
Mvh: mindinsin
Stulna år.
Att INSE i livet att jag har gett så mycket till helt fel personer och även har utsatts för så mycket onödigt våld är en oerhörd stor sorg att försöka hantera.
Att älta och gräma sig gör ju inte saker lättare men är ändå en fas jag måste tvinga mig att gå igenom eftersom minnena förföljer mig ständigt i min vardag.
Allt hat jag har inom mig och frustrationerna gör mig nästan tokig.
Alla svek, bristen på respekt och bristen på kärlek och omtanke får mig att känna mig så tom.
Alla falska löften all den energi jag ödslat på skit för att jag så gärna ville tro gott får mig att känna mig så lurad och patetisk.
Varför???
Så många år spillda på ingenting att bygga på som sagt luftslott som blåser bort med verklighetens vindar.
Mina första unga år då jag var en nyfiken själ redo att utforska min värld blev jag hindrad av ord som skulle få mig att se bortom nuet och in i framtiden istället och därigenom inte tänka NU.
Detta var för mig helt fel sinnesinställning men blev manipulerad att tro att det var jag som tänkte fel och inte var ödmjuk nog att inse mitt bästa.
Hjärntvätt är det ordet som jag kan beskriva mina år av intalande att jag inte var tillräckligt förståndig för att se mitt bästa och skulle därigenom lyssna på de s k goda råd av andra mer erfarna vuxna.
Min personlighet är att vara lyhörd och att inte tänka högre om mig än jag bör tänka och lydde de råd jag fick, fast det inom mig skrek att det var helt fel.
Under de år jag var LURAD hade jag ändå då och då mina små "luckor" av frihetstänkande och utövade det jag själv tyckte om och hittade på detta sättet en väg att hantera min tillvaro i motsägelsefulla attityder.
Jag som är en konstnärssjäl och livsbejakare blev en "livsförnekare i en ödmjuk anhållan"
De få val jag därigenom tog under mina år i min tristess som en förtryckt varelse blev helt fel för mig som person och skadade den inre mig enormt.
Till slut agerade jag som ett viljelöst djur för att inte vara till besvär och att även slippa alla anklagelser om att jag handlade själviskt.
Jag blev en "robot" med PÅ och AV knapp med ett skratt där min mun log då mina ögon var som "döda"
Hade uppfostrats till att vara till lags för bästa resultat för att det skulle vara minst konflikter mellan mig och mina närstående.
Jag var en snäll foglig person som snabbt utåt sett anpassade mig till förtrycket för "mitt eget bästa".
Livet gick vidare åren förflöt och jag var känd som den "snälla".
Jag gjorde i "sanningens namn" verkligen VÅLD på mig själv.
De få gånger jag opponerade mig förlöjligades jag och hånades eller misshandlades psykiskt som fysiskt vilket fick mig att resignera till att bli mer som "INTET".
Så jag "LÄRDE" mig min plats i tillvaron.
För "LEVA" trots allt ville jag ju göra.
Att försöka bearbeta mitt liv som det har varit är inte lätt men mycket nödvändigt eftersom det ÄR mitt liv det handlar om.
Nu när jag Äntligen är FRI från detta vanvett så återstår frågan, vad händer nu hur kan jag gå vidare?
Kan jag bli en HEL person efter allt jag varit med om eller blir jag mot alla odds en s k "ÖVERLEVARE".
Många år i mitt arbetsföra liv har gått till spillo tyvärr det är sant, visst har jag arbetat och slitit och fått mitt lönekuvert men mina ambitioner och mina kunskaper fick jag ju aldrig förverkliga som en ungdom.
Kan jag nu mitt i livet ändå ha en chans att återta kontrollen och göra min andra del innan jag dör till nåt vettigt konstruktivt.
Det hoppas jag verkligen att jag kan göra för jag är fortfarande mycket ungdomlig i mitt sinne och i mitt yttre så det är nog inte helt omöjligt att ta igen ta nya tag s a s , men mina "STULNA ÅR" är borta de får jag aldrig igen det vet jag.
Att "VÅGA SE" verkligheten som den är är många gånger väldigt skrämmande men tyvärr nödvändigt för att inte fortsätta att "LJUGA" för sig själv för att andra vill detta.
Jag vet inte vad som kommer ske i mitt liv hädanefter men en sak vet jag och det är att jag tar en dag i taget och försöker göra det bästa av "HÄR och NU"
Mvh: mindinsin
Att älta och gräma sig gör ju inte saker lättare men är ändå en fas jag måste tvinga mig att gå igenom eftersom minnena förföljer mig ständigt i min vardag.
Allt hat jag har inom mig och frustrationerna gör mig nästan tokig.
Alla svek, bristen på respekt och bristen på kärlek och omtanke får mig att känna mig så tom.
Alla falska löften all den energi jag ödslat på skit för att jag så gärna ville tro gott får mig att känna mig så lurad och patetisk.
Varför???
Så många år spillda på ingenting att bygga på som sagt luftslott som blåser bort med verklighetens vindar.
Mina första unga år då jag var en nyfiken själ redo att utforska min värld blev jag hindrad av ord som skulle få mig att se bortom nuet och in i framtiden istället och därigenom inte tänka NU.
Detta var för mig helt fel sinnesinställning men blev manipulerad att tro att det var jag som tänkte fel och inte var ödmjuk nog att inse mitt bästa.
Hjärntvätt är det ordet som jag kan beskriva mina år av intalande att jag inte var tillräckligt förståndig för att se mitt bästa och skulle därigenom lyssna på de s k goda råd av andra mer erfarna vuxna.
Min personlighet är att vara lyhörd och att inte tänka högre om mig än jag bör tänka och lydde de råd jag fick, fast det inom mig skrek att det var helt fel.
Under de år jag var LURAD hade jag ändå då och då mina små "luckor" av frihetstänkande och utövade det jag själv tyckte om och hittade på detta sättet en väg att hantera min tillvaro i motsägelsefulla attityder.
Jag som är en konstnärssjäl och livsbejakare blev en "livsförnekare i en ödmjuk anhållan"
De få val jag därigenom tog under mina år i min tristess som en förtryckt varelse blev helt fel för mig som person och skadade den inre mig enormt.
Till slut agerade jag som ett viljelöst djur för att inte vara till besvär och att även slippa alla anklagelser om att jag handlade själviskt.
Jag blev en "robot" med PÅ och AV knapp med ett skratt där min mun log då mina ögon var som "döda"
Hade uppfostrats till att vara till lags för bästa resultat för att det skulle vara minst konflikter mellan mig och mina närstående.
Jag var en snäll foglig person som snabbt utåt sett anpassade mig till förtrycket för "mitt eget bästa".
Livet gick vidare åren förflöt och jag var känd som den "snälla".
Jag gjorde i "sanningens namn" verkligen VÅLD på mig själv.
De få gånger jag opponerade mig förlöjligades jag och hånades eller misshandlades psykiskt som fysiskt vilket fick mig att resignera till att bli mer som "INTET".
Så jag "LÄRDE" mig min plats i tillvaron.
För "LEVA" trots allt ville jag ju göra.
Att försöka bearbeta mitt liv som det har varit är inte lätt men mycket nödvändigt eftersom det ÄR mitt liv det handlar om.
Nu när jag Äntligen är FRI från detta vanvett så återstår frågan, vad händer nu hur kan jag gå vidare?
Kan jag bli en HEL person efter allt jag varit med om eller blir jag mot alla odds en s k "ÖVERLEVARE".
Många år i mitt arbetsföra liv har gått till spillo tyvärr det är sant, visst har jag arbetat och slitit och fått mitt lönekuvert men mina ambitioner och mina kunskaper fick jag ju aldrig förverkliga som en ungdom.
Kan jag nu mitt i livet ändå ha en chans att återta kontrollen och göra min andra del innan jag dör till nåt vettigt konstruktivt.
Det hoppas jag verkligen att jag kan göra för jag är fortfarande mycket ungdomlig i mitt sinne och i mitt yttre så det är nog inte helt omöjligt att ta igen ta nya tag s a s , men mina "STULNA ÅR" är borta de får jag aldrig igen det vet jag.
Att "VÅGA SE" verkligheten som den är är många gånger väldigt skrämmande men tyvärr nödvändigt för att inte fortsätta att "LJUGA" för sig själv för att andra vill detta.
Jag vet inte vad som kommer ske i mitt liv hädanefter men en sak vet jag och det är att jag tar en dag i taget och försöker göra det bästa av "HÄR och NU"
Mvh: mindinsin
