mindinsin

Att INSE i livet att jag har gett så mycket till helt fel personer och även har utsatts för så mycket onödigt våld är en oerhörd stor sorg att försöka hantera.

Att älta och gräma sig gör ju inte saker lättare men är ändå en fas jag måste tvinga mig att gå igenom eftersom minnena förföljer mig ständigt i min vardag.

Allt hat jag har inom mig och frustrationerna gör mig nästan tokig.

Alla svek, bristen på respekt och bristen på kärlek och omtanke får mig att känna mig så tom.

Alla falska löften all den energi jag ödslat på skit för att jag så gärna ville tro gott får mig att känna mig så lurad och patetisk.

Varför???

Så många år spillda på ingenting att bygga på som sagt luftslott som blåser bort med verklighetens vindar.

Mina första unga år då jag var en nyfiken själ redo att utforska min värld blev jag hindrad av ord som skulle få mig att se bortom nuet och in i framtiden istället och därigenom inte tänka NU.

Detta var för mig helt fel sinnesinställning men blev manipulerad att tro att det var jag som tänkte fel och inte var ödmjuk nog att inse mitt bästa.

Hjärntvätt är det ordet som jag kan beskriva mina år av intalande att jag inte var tillräckligt förståndig för att se mitt bästa och skulle därigenom lyssna på de s k goda råd av andra mer erfarna vuxna.

Min personlighet är att vara lyhörd och att inte tänka högre om mig än jag bör tänka och lydde de råd jag fick, fast det inom mig skrek att det var helt fel.

Under de år jag var LURAD hade jag ändå då och då mina små "luckor" av frihetstänkande och utövade det jag själv tyckte om och hittade på detta sättet en väg att hantera min tillvaro i motsägelsefulla attityder.

Jag som är en konstnärssjäl och livsbejakare blev en "livsförnekare i en ödmjuk anhållan"

De få val jag därigenom tog under mina år i min tristess som en förtryckt varelse blev helt fel för mig som person och skadade den inre mig enormt.

Till slut agerade jag som ett viljelöst djur för att inte vara till besvär och att även slippa alla anklagelser om att jag handlade själviskt.

Jag blev en "robot" med PÅ och AV knapp med ett skratt där min mun log då mina ögon var som "döda"

Hade uppfostrats till att vara till lags för bästa resultat för att det skulle vara minst konflikter mellan mig och mina närstående.

Jag var en snäll foglig person som snabbt utåt sett anpassade mig till förtrycket för "mitt eget bästa".

Livet gick vidare åren förflöt och jag var känd som den "snälla".

Jag gjorde i  "sanningens namn" verkligen VÅLD på mig själv.

De få gånger jag opponerade mig förlöjligades jag och hånades eller misshandlades psykiskt som fysiskt vilket fick mig att resignera till att bli mer som "INTET".

Så jag "LÄRDE" mig min plats i tillvaron.

För "LEVA" trots allt ville jag ju göra.

Att försöka bearbeta mitt liv som det har varit är inte lätt men mycket nödvändigt eftersom det ÄR mitt liv det handlar om.

Nu när jag Äntligen är FRI från detta vanvett så återstår frågan, vad händer nu hur kan jag gå vidare?

Kan jag bli en HEL person efter allt jag varit med om eller blir jag mot alla odds en s k "ÖVERLEVARE".

Många år i mitt arbetsföra liv har gått till spillo tyvärr det är sant, visst har jag arbetat och slitit och fått mitt lönekuvert men mina ambitioner och mina kunskaper fick jag ju aldrig förverkliga som en ungdom.

Kan jag nu mitt i livet ändå ha en chans att återta kontrollen och göra min andra del innan jag dör till nåt vettigt konstruktivt.

Det hoppas jag verkligen att jag kan göra för jag är fortfarande mycket ungdomlig i mitt sinne och i mitt yttre så det är nog inte helt omöjligt att ta igen ta nya tag s a s , men mina "STULNA ÅR" är borta de får jag aldrig igen det vet jag.


Att "VÅGA SE" verkligheten som den är är många gånger väldigt skrämmande men tyvärr nödvändigt för att inte fortsätta att "LJUGA" för sig själv för att andra vill detta.

Jag vet inte vad som kommer ske i mitt liv hädanefter men en sak vet jag och det är att jag tar en dag i taget och försöker göra det bästa av "HÄR och NU"

Mvh: mindinsin