Var dag har nog av sitt
Att veta att jag hade ett oskrivet blad varje ny morgon gav mig en viss inre glädje.
Trots förtrycket som var fanns det trots allt en ny morgondag med nya möjligheter och det skapade en känsla av kontroll vilket inte alls kändes fel i detta känslomässiga kaos som min tillvaro bestod av alla dessa år som en "lydig tjänare för det goda"
Det är kanske just pga denna "lilla" kontroll som jag hade som har räddat mig ifrån att inte bli galen och hamna på dårhus eller i fängelse. För om jag istället hade fullföljt mina hatkänslor och min önskan om att få hämnas hade fått fritt spelrum så vet jag inte vad jag hade kunnat tagit mig till?
Jag vet innerst inne att jag inte tänker fel då jag som en kuvad person bara ville springa iväg ifrån allt som fick mig att må dåligt.
Att jag valde att stanna och stå ut var pga min "idiotiska snällhet" lydnad, pliktkänsla och att jag även stävjade mig till att stå emot mina raserikänslor som naturligtvis sköljde över mig under alla år av den utstuderade manipulerande ondskan som gav mig skuldkänslor varje gång jag kände efter då hatet "blommade" i min själ då nån var elak mot mig.
Den jag har svårast för att förlåta är faktiskt mig själv att jag tog så mycket skit med ett leende på läpparna då mitt inre skrek av förtvivlan och vanmakt.
Men då jag tänker på hur det hade kunnat blivit om jag hade slagit stekpannan i skallen på mina ex då de misshandlade mig om jag hade agerat på det sättet som ett slags självförsvar från mig och kanske gjort mig så olycklig att jag slagit ihjäl dem och fått fängelse för detta då är jag glad att jag lät bli, för dessa kräk är inte värda att offra sin frihet för trots att jag redan var en fånge i deras grepp.
Att tänka om jag hade gjort det och det och det....osv...är ju nu ett dumt sätt att psyka mig själv till att må dåligt nu när jag lever i frihet. Då när jag var fånge i en "dåres försvarstal" kunde jag inte göra så mycket mera utifrån den situation jag befann mig i som en förtryckt kvinna i en vansinnig tillvaro.
Jag MÅSTE intala mig att det är min SANNING utifrån mitt perspektiv av upplevelser i en tillfällig långvarig relation där INGEN kärlek rådde utan det var ett "sken av kärlek" som besudlades av lögner för att "hålla skenet uppe"
i den fasad tillvaro som jag nu ser som en thrillerfilm med fruktansvärda scener som håller åskådaren i ett järngrepp tills upplösningen är ett faktum.
Allt är så overkligt men ändå är det självupplevt och mina skador på min kropp avslöjar den ondskan jag genomled så jag vet att det är sant men är nu äntligen borta ur mitt liv.
Jag vet vem jag är i allt detta att jag bara vill väl i egentligen mot min medmänniska.
Som ett vänligt desperat försök att få en annan människa man ser som trasig genom dens sätt att leva gjorde att jag ville genom min "godhet" GE den personen "inre frid" och pga detta gjorde jag därigenom VÅLD på mig själv med en god grundtanke i omtanke för en annan individs hälsa i önskan om bättring.
Tyvärr vill inte dessa personer förändra sig till det bättre, de vill hitta nån som GER och GER och även som STÅR UT med deras parasiterande tills de har SUGIT musten ur detta "OFFER" för att sen överge och gå vidare till nästa godhjärtade varelse där de upprepar sitt djävulska mönster för en ovetande oskyldig som bara vill väl.
Självklart att man som människa i en sådan här destruktiv relation tycker att "var dag har nog av sitt".
Trots förtrycket som var fanns det trots allt en ny morgondag med nya möjligheter och det skapade en känsla av kontroll vilket inte alls kändes fel i detta känslomässiga kaos som min tillvaro bestod av alla dessa år som en "lydig tjänare för det goda"
Det är kanske just pga denna "lilla" kontroll som jag hade som har räddat mig ifrån att inte bli galen och hamna på dårhus eller i fängelse. För om jag istället hade fullföljt mina hatkänslor och min önskan om att få hämnas hade fått fritt spelrum så vet jag inte vad jag hade kunnat tagit mig till?
Jag vet innerst inne att jag inte tänker fel då jag som en kuvad person bara ville springa iväg ifrån allt som fick mig att må dåligt.
Att jag valde att stanna och stå ut var pga min "idiotiska snällhet" lydnad, pliktkänsla och att jag även stävjade mig till att stå emot mina raserikänslor som naturligtvis sköljde över mig under alla år av den utstuderade manipulerande ondskan som gav mig skuldkänslor varje gång jag kände efter då hatet "blommade" i min själ då nån var elak mot mig.
Den jag har svårast för att förlåta är faktiskt mig själv att jag tog så mycket skit med ett leende på läpparna då mitt inre skrek av förtvivlan och vanmakt.
Men då jag tänker på hur det hade kunnat blivit om jag hade slagit stekpannan i skallen på mina ex då de misshandlade mig om jag hade agerat på det sättet som ett slags självförsvar från mig och kanske gjort mig så olycklig att jag slagit ihjäl dem och fått fängelse för detta då är jag glad att jag lät bli, för dessa kräk är inte värda att offra sin frihet för trots att jag redan var en fånge i deras grepp.
Att tänka om jag hade gjort det och det och det....osv...är ju nu ett dumt sätt att psyka mig själv till att må dåligt nu när jag lever i frihet. Då när jag var fånge i en "dåres försvarstal" kunde jag inte göra så mycket mera utifrån den situation jag befann mig i som en förtryckt kvinna i en vansinnig tillvaro.
Jag MÅSTE intala mig att det är min SANNING utifrån mitt perspektiv av upplevelser i en tillfällig långvarig relation där INGEN kärlek rådde utan det var ett "sken av kärlek" som besudlades av lögner för att "hålla skenet uppe"
i den fasad tillvaro som jag nu ser som en thrillerfilm med fruktansvärda scener som håller åskådaren i ett järngrepp tills upplösningen är ett faktum.
Allt är så overkligt men ändå är det självupplevt och mina skador på min kropp avslöjar den ondskan jag genomled så jag vet att det är sant men är nu äntligen borta ur mitt liv.
Jag vet vem jag är i allt detta att jag bara vill väl i egentligen mot min medmänniska.
Som ett vänligt desperat försök att få en annan människa man ser som trasig genom dens sätt att leva gjorde att jag ville genom min "godhet" GE den personen "inre frid" och pga detta gjorde jag därigenom VÅLD på mig själv med en god grundtanke i omtanke för en annan individs hälsa i önskan om bättring.
Tyvärr vill inte dessa personer förändra sig till det bättre, de vill hitta nån som GER och GER och även som STÅR UT med deras parasiterande tills de har SUGIT musten ur detta "OFFER" för att sen överge och gå vidare till nästa godhjärtade varelse där de upprepar sitt djävulska mönster för en ovetande oskyldig som bara vill väl.
Självklart att man som människa i en sådan här destruktiv relation tycker att "var dag har nog av sitt".
Sekter har samma taktik, de har en charmerande start där de duperar med fagert tal om sina filosofier och får därigenom en godhjärtad själ att vilja tro att det finns nåt bättre och sundare i en för övrigt "våldspräglad värld"
Tyvärr trivs "de onda" som fisken i vattnet i denna miljö eftersom de kan dölja falskheten, ondskan bakom vackra fasader av ord färg och form..........
Att INSE faran och RÄDDA sig ut genom att "fly ut i friheten" är ett måste för att avsluta detta metodiska utstuderande duperandet mot sin person.
För hur det nu än är med livet så är det på gott och ont och alla vi människor har rättigheter då vi lever i frihet under ansvar att göra våra val som verkar vara sunda utifrån en vardaglig tanke att vi alla har möjligheter att göra så gott vi kan och respekteras för detta av de som själva har goda hjärtan i vår omgivning.
Som sagt: "Var dag har nog av sitt".
Mvh: mindinsin.
Fortsättn följer.....
Kommentarer
Postat av: Ex Inferis
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Fortsätt skriva!
Trackback
