mindinsin

Hej igen ni som läser detta:

Jag har ju mina stunder då "minnesbanken" gör sig påmind och jag bara måste få ur mig min smärta. Ibland känns det som om jag ska bli galen, eller har jag blivit smått det kanske? Känner och tänker och blir så fruktansvärt ledsen.

Visst har jag det bra idag med mitt liv på många sätt, men det som är från förr finns inom mig som en tagg som sårar mitt dagliga liv tyvärr.

Jag kan hantera min vardag det kan jag, men hur mår jag egentligen?

Kommer jag någonsin få inre frid efter allt som varit eller kommer jag alltid att må så här blandat?

Det är frågor jag ställer mig.

Jag vet inte vad jag känner för mina föräldrar alls, jag både hatar och sörjer att dem är det.....

Jag undrar om några andra vuxna hade behandlat mig med respekt och omtanke i äkta kärlek om jag varit deras barn istället?

Eftersom jag aldrig och jag menar ALDRIG har känt mig trygg med dem så är min barndom en surrealistisk upplevelse på många sätt.
Det fanns ju andra vuxna i min omgivning som var gulliga mot mig och jag är så tacksam för detta verkligen.

Men att som ett barn få krypa upp i famnen på sin förälder och få känna en varm famn som omsluter den "lilla" kroppen man har och där få höra söta ord i omtanke som man sen ser i vardagslivet efteråt vara äkta hade varit underbart, därav min splittrade upplevelse eftersom ord och handling aldrig gick hand i hand.

De enda gångerna jag minns mina föräldrar verkade ha äkta omsorg om mig var då jag var på sjukhuset pga mina besvär i min fysiska kropp under åren men då var det ju alltid full personal omkring så då var de väl tvungna att uppföra sig väl.

Jag har känt mig som ett "stort" problem för dem eftersom jag dels var så sjuk mycket och gick på medicinering i stort sett tills jag blev vuxen och att jag dessutom var dödligt mobbad i skolan pga deras tro.

När jag tänker efter så kan vi kalla det att de "därinne" tränas till att bli "fullfjädrade psykopater" för att kunna hantera sina medmänniskor i sina syften fast det sk budskapet framställs så fint först.

Jag menar min pappa sa att jag skulle ställa in mig på att "alla mina klasskamrater onda som goda" skulle DÖ snart och det är ingen idé att sörja dem för de "passar" ändå inte in i en "ny ordning" Så var beredd att se dem ligga på marken som "gödsel" och trampa på dem och var glad att du överlevde.

Jag var 8 är då dessa ord sades till mig och flera liknande beskrivningar fick jag höra.

Det är verkligen inte konstigt att jag har levat med en inre konflikt i hela mitt liv eftersom jag är en snäll tjej som vill ALLA väl och att då få höra dessa ord om min s k "nästa" gjorde mig så fruktansvärt kluven i mina känslor.

Ni har ju redan läst en hel del om hur det har varit så ni vet nu lite till.....

Att försöka bygga upp vänskapsband inom en s k "organisation"  var för mig inte lätt som hela tiden kände att det inte var ok med det jag fick höra samt att de fina orden "ledarna" sa inte stämde överrens med de handlingar som medlemmarna utövade oftast, det var ett fåtal som jag personligen upplevde som "milda" människor i min omgivning där.

Jag blev mobbad även "därinne" och mycket hånad och utnyttjad för att jag just var så snäll så det fick mig att känna mig väldigt "ensam" trots hundratals omkring mig på stora samlingar då och då under åren då jag var barn och tonåring.
Som vuxen senare sen hade jag några "guldkorn" jag umgicks med som var så otroligt hängivna "budskapet" så de ständigt kände sig "piskade" att vara så duktiga inför sin Gud och detta berörde mig väldigt illa trots att jag log och försökte vara glad i deras sällskap och sade sånt som jag visste de ville höra eftersom jag faktiskt inte trodde på nåt annat trots allt.
Det var ju min barnatro detta jag fått inmatat sen jag var stor nog att lyssna och själv kunde läsa......

Alla andra i "världen" hade fel VI hade rätt och så var det inte mer med det och det lärde vi in under alla år vi var där alla som inte ville DÖ i det stora Gudskriget så småningom.

Så en ständig konflikt i rädsla för att "göra fel säga fel höra fel" osv.....fanns där hos mig samtidigt som jag inte visste "vart jag hörde hemma" egentligen....???

Men jag har alltid försökt att bara vara snäll och foglig för att inte vara till besvär och att acceptera eftersom om jag tvivlade så var det jag som hade fel och behövde "studera" mera så det gjorde jag då men inte hjälpte det, jag mådde lika dåligt inom mig för det.

Alla dessa år jag spolierade för mig själv i att skaffa mig en riktig utbildning och få ett välbetalt jobb och kunna vara en effektiv en i samhället är en stor sorg jag nu bär med mig efter att ha lagt så många år på i stort sett "INGET" som inte gett nåt annat än ångest och självhat......

Jag är glad för de jobb jag haft som inbringat en hyfsad ekonomi, men som varit endast för överlevnad. Tidigare har jag försökt att "bygga" upp NÅT som mina ex raserat med sin ondska numer hoppas jag kunna bygga upp nåt som består........

Min tålmodighet har även lärt mig att STÅ ut som jag tidigare berättat om, men det har blivit i ALLT och det fattar ju vem som helst att det inte är SUNT att bara stå ut med allting utan att sätta gränser men då jag har försökt att säga STOPP så har ju inte detta respekterats som ni läst tidigare så jag resignerade i det och kände endast vanmakt och så fortsatte mitt exliv.........men men mitt liv lärde mig det och det var sån jag var....

Så att helt plötsligt få ha anspråk på saker är för mig ett nytt sätt att tänka och att dessutom veta att jag har rätt till detta är ju ännu bättre så jag lär så länge jag lever och blir mer upplyst om livet i en "normal" värld" och tänker börja ta för mig absolut.....

Tragiskt verkligen detta med mitt exliv, men så är min verklighet.....Idag har jag oerhört svårt för att lita på andra, jag lever och ler mot min omgivning men litar inte på nån utan ger dem chansen att i ord bevisa dag efter dag i handling mot mig om de går att lita på och så länge de inte bevisar motsatsen umgås jag med dem, men jag känner mig tryggast då jag är alldeles ensam i mitt hem de gånger barn och man är ute på sitt för då har jag mig själv att förlita mig på och jag bara ÄR då och det är både sorgligt och underbart befriande........

Jag gifte mig igen för att jag vill lita på en man igen trots all ondska från förr från de som svikit mig så.

Men rädslan att bli illa behandlad finns där ständigt och det är inte kul alls att känna så.....

Att bygga upp vänskaper känns idag väldigt påtvingande för mig visst jag är en socialt utåtriktad person och skrattar och är glad med våra vänner de timmar vi tillbringar vår tid ihop, men tycker det är så härligt då jag/vi går hem till vårt och jag får krypa upp i famnen på min man och bara lukta på honom och veta att han är där för mig. Han säger att han älskar mig så då hoppas jag det är så för han visar i sin person att han är glad för mig på många sätt.

Att det finns NÅN som verkligen ÄLSKAR MIG på riktigt är oerhört svårt att ta in vare sig det gäller vänner eller i kärleksrelation men underbart om det är sant eftersom jag ÄLSKAR MIN MAN och mina nära vänner av hela mitt hjärta och vill allt gott för honom och dem som jag kan ge ifrån mig själv.

Jag kanske är en komplicerad själ men jag är inte det i så fall för att jag vill vara det, utan det är den jag är nu....

Är det nåt jag kan ändra på som kan göra både mig och min omgivning gladare så vill jag gärna lära mig mera om hur jag kan finna vägar att bli en mer harmonisk tjej, för utåt verkar jag väldigt stark och det tror jag nog också att jag är med tanke på allt som hänt genom livet men samtidigt är jag en "liten" sårbar" människa som i sin "sargade själ"  förtfarande söker finna svar på vem är jag egentligen och vem vill jag vara?

Med dessa ord återgår jag till min verklighet i mitt hem där jag nu ska ta itu med dagens göromål för att trivas i mitt hem som jag försöker bygga upp i kärlek tillsammans med en person jag ÄLSKAR att skratta med ifrån hjärtat.

Väl mött nästa gång.